Det är vi som måste stoppa fascismen

av Janne Wass

Heja Finland, vi gjorde det igen! Det hände då en ordningsvakt knivhöggs i Jyväskylä 2013 och då tre personer misshandlades av en flock nynazister i samma stad två år senare. Det hände då Olli Immonen passionerat förklarade krig mot multikulturalismen och öppet poserade med nynazister. Det hände då brandbomberna seglade genom luften mot asylboenden, medan en person iakttog händelserna iklädd Ku Klux Klan-uniform. Det hände då James Hirvisaaris kompisar sieg heilade för kameran på riksdagshusets läktare, när politiker som Astrid Thors och Li Andersson mordhotats, då Timo Hännikäinen skrivit “Sieg Heil” och “neekerineekerineekerineekeri” över halva Facebook på samma gång som han hotat kvinnor med våldtäkt och mord eller då Terhi Kiemunki i sin blogg har gått åt muslimska barn med rasistiska kommentarer.

Och vi gjorde det igen då 28-åriga Jimi Karttunen dödades av nynazister på öppen gata i hjärtat av Helsingfors. Vi hukade oss för högerextremismen i Finland genom att jollra osammanhängande om “extremrörelser” och “samhällelig oro” och “diskussionen om asylsökande”. Framför allt frodas bland politiker ur de borgerliga partierna (SFP undantaget) snacket om extremrörelser på båda sidor av det politiska spektret. Genom att koppla ihop ett fall där irakiska asylsökande dräpt en man i samband med ett rån och Finska motståndsrörelsens regelrätta avrättning av en meningsmotståndare försöker ledande politiker som statsminister Juha Sipilä skapa bilden av två jämstarka “extremrörelser” som sprider våld och hat.

Låt det nu en gång för alla stå klart: det finns ingen “extremvänster” i Finland, åtminstone inte någon organiserad sådan. Inte heller finns det någon organiserad jihadism, trots att vår pensionerade polischef svamlar osammanhängande om en sådan i sin bok, bara för att sedan i en intervju medge att han inte har några som helst belägg för påståendet. De så kallade anarkister som då och då dyker upp i diskussionerna är inte ute efter att förtrycka, skada, diskriminera, deportera eller på andra sätt ge sig på andra människor. Att i frustration slå in skyltfönster är inte samma sak som att sprida en ideologi baserad på rasdiskriminering, hat och vit överhöghet. Och det är sannerligen inte samma sak som att döda folk på öppen gata. Den politik som förespråkas av personer som ofta klumpas ihop med den påstådda “extremvänstern”; Li Andersson, Dan Koivulaakso, Ozan Yanar, Paavo Arhinmäki, Paleface, med flera, är ur ett historiskt och globalt perspektiv väldigt moderat socialdemokrati och har inga som helst samband med verkliga extremrörelser på vänsterkanten. Många likheter mellan stalinismen och Vänsterförbundets partiprogram hittar man inte. Däremot är Finska motståndsrörelsens politiska program direkt jämförbart med Tysklands nationalsocialism.

Ändå verkar det vara hopplöst svårt för finländska ledande politiker att klart och tydligt ta avstånd från rörelser som FMR och Suomen Sisu utan att försöka koppla in “de andra ytterligheterna” i diskussionen. En man dödades på öppen gata av nynazister i Helsingfors centrum, och Juha Sipilä bemödade sig inte ens med ett offentligt uttalande, utan publicerade i all tysthet ett blogginlägg där han mumlade på om “extremrörelser” och “oro i samhället”.

Efter dråpet har man igen lyft upp de gröna ungas förslag att kriminalisera “organiserad rasism”, ett i min mening klumpigt och potentiellt antidemokratiskt förslag, som jag konstaterade i min ledare i augusti. Minister Paula Risikko, Juha Sipilä och andra ledande politiker har igen, liksom efter övriga våldsdåd utförda av FMR, talat om att man nu borde utreda om lagarna gällande förbjudande av “extremrörelser” kunde skärpas. Det här är också en typiskt finsk reaktion: genom diffust snack om lagändringar försöker man skjuta det verkliga problemet ifrån sig: nämligen det att vi har ett samhälle där fascistiska och rasistiska idéer har blivit rumsrena, och där öppet nazistiskt våld utförs framför polisens näsa. Ville man förbjuda FMR kunde man göra det redan nu. Men vad skulle det tjäna till? I Tyskland är nationalsocialistiska grupper entydigt förbjudna, men det hindrar inte att Tyskland i dag har en av Europas starkaste nynazistiska rörelser. Idéer och ideologier kan inte lagstiftas bort, de måste bekämpas aktivt av samhället. Genom upplysning, debatt, ställningstaganden, och framför allt genom byggandet av ett samhälle där alla känner sig delaktiga och upplever att de kan leva meningsfulla, trygga och lyckliga liv.

Ett led i denna samhällskamp är att ledande politiker och tjänstemän entydigt och klart tar avstånd från rasism och fascism, inte bara som sannfinländska Juho Eerola, från “våldsdåd” utförda i fascismens namn. Men kapitalismen och fascismen har alltid färdats sida vid sida så länge det gynnat kapitalisterna, och så länge borgarpolitiker känner att de har mer att vinna än att förlora på att inte entydigt ta avstånd från fascism och rasism, kommer de inte heller att göra det.

En av Finlands ledande antifascistiska skribenter, Ny Tid-medarbetaren Mikael Brunila, skriver på Facebook att det visserligen är på sin plats att avkräva myndigheter och politiker klara ställningstaganden och aktioner mot fascismen, men att vi inte kan förlita oss på dessa. Under den franska revolutionen drog folket ut på gatorna för att kämpa för allas lika värde, och den kampen pågår fortfarande. Utan en bred folklig solidaritet som syns och hörs, ger vi spelrum åt fascisterna och rasisterna. Vi måste gå ut i demonstration, konfrontera nazisterna och sätta press på beslutsfattare. Ett första steg är att erkänna att fascismen är ett reellt problem i Finland, Norden och Europa, inte någon luddig biprodukt av “motsättningar” eller “invandringsdiskussionen”.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

5 kommentarer

Profilbild
Kristian Lindroos 21 september, 2016 - 08:19

Mycket bra skrivet Janne, så där känner de flesta idag. Det där att “kapitalismen och fascismen har alltid färdats sida vid sida” kunde du ha lämnat bort, det kändes lite som ett lösryckt politiskt påstående utan bevis.

Reply
Profilbild
Ny Tid 21 september, 2016 - 11:18

Tack Kristian: men helt lösryckt är inte tanken om kapitalismens och fascismens kopplingar – vi har bland annat skrivit om det här i Ny Tid, se till exempel Valter Holmströms recension av nyutgåvan av Artur Rosenbergs essä Fascismen som massrörelse: https://www.nytid.fi/2016/06/fascismens-vasen/ eller fascismforskaren David Brolins essä om just liberalismens och fascismens symbios: https://www.nytid.fi/2011/11/alla-ar-vi-liberaler-om-behovet-av-liberalismens-mothistoria/. Men naturligtvis finns det mer nyanser i det här uttalandet, och jag är medveten om att alla forskare inte håller med utsagan. //Janne

Reply
Profilbild
Christer Lindholm 21 september, 2016 - 16:47

En mycket bra text. Själv skulle jag ännu göra ett tillägg till listan över åtgärder mot fascismen: att kräva en grundlig utredning av polisens agerande, både i det här specifika fallet och mer allmänt då det gäller högerextremistiskt våld. Åtminstone jag har nämligen tappat tron på polisens objektivitet efter att ha sett hur hårt och målmedvetet lagens väktare(?) brukar slå till även mot fullständigt fredliga vänsterdemonstrationer, samtidigt som nynazisterna tillåts härja mer eller mindre fritt. Strax innan dödsmisshandeln hade t.ex. en polispatrull varit på plats på Helsingfors järnvägsstation i ett annat ärende, men de hade varken rapporterat om nynazisternas demonstration eller reagerat på den på något annat sätt. Som “förklaring” till det här obegripligt likgiltiga beteendet hade ett befäl vid Helsingforspolisen mage att säga, att man nu inte kan kräva att alla poliser ska kunna känna igen alla extremrörelsers flaggor…

De utbredda nazistsympatierna inom den svenska poliskåren (som för övrigt alltid mobiliserar till max då det gäller att skydda nynazistiska demonstrationer) är vid det här laget väldokumenterade, men hittills har jag trott och hoppats att situationen skulle vara bättre här i Finland. Nu är jag inte längre så säker.

Reply
Profilbild
Fritänkare 21 september, 2016 - 21:25

Bra ledare, jag håller med om att vi i Finland har varit för långsamma med att reagera på nazismen, men när det kommer till frågan om vänsterextremism och jihadism har jag gång på gång märkt att vänstern gör samma misstag som delar av högern när det gäller fascism (gäller inte t.ex. SFP). I och för sig är det inget konstigt med det eftersom det är ett allmänmänskligt beteende, det är ju alltid roligare att kritisera sin politiska motståndare än att göra upp i de egna leden.

För det första är det nog att göra det väldigt enkelt för sig att bara hävda att det inte finns någon organiserad vänsterextremism i Finland. Om vi med “extremister” menar en rörelse som ställer sig utanför den parlamentariska demokratin och godkänner våld som politisk metod så faller de “antifascistiska” grupperingarna som Antifa och diverse anarkistiska grupper lätt under denna definition. Det räcker t.ex. med att läsa på första sidan av Antifa Finlands blogg för att få en bekräftelse av detta, finns på svenska också: http://suomenantifa.blogspot.fi Vad jag vet har inga vänsterextremister ännu attackerat personer, men det är nog bara en tidsfråga innan det händer när man ser på vad de s.k. antifascisterna ställt till med i övriga Europa. I Sverige har de engagerat sig åt grov och organiserad brottslighet, hot, fysiska attacker och misshandel av politiska motståndare. Allt med vänsterns tysta godkännande. Och att säga att anarkister bara “krossar fönster i frustration” låter väldigt nära ett ursäktande. Det kommer alltid ett “men” och massa slingranden när vänstern försöker diskutera vänsterextremism – precis som med sannfinländarna och fascism. För det andra behöver man såklart inte var öppen stalinist för att vara vänsterextremist, det finns alltid olika grader. Och om vi pratar om stalinism så grundades ju faktiskt Vänsterförbundet på resterna av SKP och DFF, två tvättäkta kommunistpartier som hade nära band till Sovjetdiktaturen. Har någon vänsterpolitiker nånsin tagit avstånd från partiets historia? Sen finns ännu SKP och Kommunistiska Arbetarpartiet fortfarande, fastän de såklart är små och ingen tar dem på allvar längre.

Också vad gäller jihadism gör vänstern gång på gång just detta de anklagar högern för gällande fascism: bortförklarar, relativiserar och gör allt för att hitta alternativa (bort)förklaringar istället för att sätta skulden där den hör hemma: på förövarna själva. För att citera Janne Wass (med modifiering) tycks det vara väldigt svårt, för att inte säga omöjligt för vänstern att diskutera jihadism utan att koppla in “de andra ytterligheterna”. Det mumlas och pratas om arbetslöshet, att muslimer kanske har tråkigt, känner sig marginaliserade eller så beror det på kolonialismen för över 50 år sen.

I ledaren “Bryssel” den 22 mars skriver Janne Wass: “Så länge den radikala islamismen framstår som ett mer inbjudande alternativ än ett främlingsfientligt, uteslutande och stigmatiserande europeiskt samhälle, kommer det att finnas personer som väljer IS och andra terrornätverk. ”

Och i ledaren “Hollande spelar jihadisterna i händerna” från 20.11.2015 kan man bl.a. läsa att: “Kolonialismen, de västerländska militäraktionerna i Mellanöstern och den ekonomiska exploateringen är några av de grundläggande faktorerna bakom dagens jihadism…”

Kan vi vara överens om att politiskt våld är totalt oförsvarbart oavsett om förövaren är jihadist, antifascist eller fascist? Och kan vi vara överens om att ansvaret för en handling alltid ligger på förövaren, inte på luddiga omständigheter som ”motsättningar”, ”invandringsdiskussionen”, kolonialism, missnöje eller arbetslöshet? Det är faktiskt så att alla parter borde göra upp i de egna leden och klara av att rakt på sak fördöma allt politiskt våld, utan bortförklaringar, utan att alltid säga “men” eller att det beror på utfrysning, den förvridna debatten eller något annat. Visst borde vi också mobilisera mot jihadism, gå ut på gatorna och visa att vi inte accepterar religiöst våld? När har någon vänsterpolitiker eller ledande politiker överhuvudtaget (förutom de rasistiska partierna såklart) krävt en folklig mobilisering mot jihadism?

Reply
Profilbild
Ny Tid 21 september, 2016 - 22:11

Hej och tack för din kommentar! Vi skulle gärna publicera den som en insändare i tidningen, om du ville skriva under den med eget namn. Ta gärna kontakt med Janne Wass på [email protected].

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.