Gemenskap och kärlekskaos kring middagsbordet

av Zinaida Lindén

När Thomas Vinterberg (Festen, Submarino, Jakten), en av hjärnorna bakom filmrörelsen Dogma, tar itu med samma tema som Lukas Moodysson i Tillsammans, återvänder han till sin mammas gata. Som barn bodde han i ett kollektiv. ”Jag är väldigt definierad av middagsbordet, stormöten och situationer som utspelat sig där”, berättar han i en intervju. I hans sjuttiotalsskildring syns dock ingen arbetarklass, inte ens i marginalen. Medan Moodysson låter en arbetare utropa: ”Hellre äta gröt tillsammans än fläskkotlett ensam!” når Vinterbergs drama sin kulmen i den borgerlige mannens frustration: ”Det här är mitt hus!”

Erik (Ulrich Thomsen, känd från Festen) som undervisar i arkitektur ärver en stor villa efter sin far. Erik ser fram emot ett tillskott i familjekassan, men hans fru Anna (Trine Dyrholm från tv-serien Arvingarna) övertalar honom att starta ett kollektiv. Anna är nämligen uttråkad. Hon har haft en lång, framgångsrik karriär som nyhetsuppläsare i tv och ett lite väl förutsägbart äktenskap. Även parets dotter Freja (Martha Sofie Wallstrøm Hansen) gillar tanken om ett kollektiv.

In flyttar ett antal bekanta och obekanta. Bland dem finns en bohem (Lars Ranthe) som Anna är småförtjust i, en invandrare (Fares Fares) vars målsättning är ”att ankomma” (läs: hitta en gemenskap), ett par med en liten pojke som lider av hjärtfel.

Vardagen blir färgstark. Det skojas och stojas, luften är tjock av cigarettrök, öl dricks, det blir ett och annat kollektivt nakenbad.

Samtidigt fortsätter Erik att undervisa vid universitetet. Hur påverkas han av att förflyttas till sitt barndomshem – som en gång var ett patriarkatets näste? Det får tittaren avgöra själv.

Barn som kommer i kläm då de vuxna valt att leva gränslöst är ett ämne som bland annat Ang Lee tangerar i sitt sjuttiotalsdrama The Ice Storm. Även i Kollektivet träder barnets perspektiv fram, trots att den 14-åriga Freja inte säger så mycket. Här finns en känsla av en annalkande katastrof. När kollektivet kompletteras med Emma (Helene Reingaard Neumann), en studerande som Erik är kär i och som ser ut som en yngre kopia av Anna, står alla handfallna. ”Ska ni ha barn?” frågar Anna försynt vid middagsbordet medan invånarna försöker rikta samtalet på den dejliga maten.

Hur hantera läget? Det är bara att pröva sig fram. Här finns inga regelverk. Men förr eller senare tvingas man att fundera på ansvaret. Osökt tänker jag på den sovjetiska Säng och soffa (1927) av Abram Room som skildrar den epokens ”nya människa” i ett triangeldrama där parterna trängs under samma tak.

Kollektivet bjuder på fantastisk personregi. Dyrholm uppvisar en sällan skådad intensitet, Thomsen lyser i en provokativ roll som ifrågasätter dagens genustänkande. Även birollsinnehavarna imponerar.

Ett av mina problem med filmen är att Vinterberg inte satsar tillräckligt på sjuttiotalets unika blandning av det privata och det politiska. Filmens andra del är rätt mycket av en tragisk sängkammarfars. Konflikten som Vinterberg fokuserar på skulle kunna utspelas även i dagens samhälle, till exempel då ett medelklasspar börjar experimentera som swingers. Finalen kan tolkas på olika sätt, men i mina ögon ser det ut som om patriarkatet segrar. Ändå får man en känsla av att Anna (som ibland för tankarna till Federico Fellinis Cabiria) är en kvinna på väg in i ett nytt liv. Frågan är bara till vilket pris det sker.

Zinaida Lindén

Kollektivet. Danmark, 2016.
Regi: Thomas Vinterberg. Manus:
Thomas Vinterberg, Tobias Lindholm, efter en teaterpjäs av Thomas Vinterberg och Mogens Rukov. Foto: Jesper Tøffner. I rollerna: Trine Dyrholm,
Ulrich Thomsen, Helene Reingaard Neumann, Martha Sofie Wallstrøm Hansen, Lars Ranthe, Fares Fares.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.