Om livets skörhet och kraft

av Ann Lingebrandt

Henrika Ringboms essä Elden leende handlar om vad en resa gör med oss, om hur förväntningar sällan uppfylls men andra erfarenheter kommer i deras ställe, skriver Ann Lingebrandt.

Det är vägen som är mödan värd, skrev Karin Boye i sin kanske mest kända dikt ”I rörelse”. Möjligen var det samma insikt som fick den japanske 1800-talskonstnären Hiroshige att föreviga varenda rastplats längs vägen mellan Edo och Kyoto, inte mindre än 53 stycken. Motiven blev en omedelbar succé – uppenbarligen fanns det ett sug hos publiken att få följa varje steg på den berömda sträckan.

När Henrika Ringbom nästan tvåhundra år senare på Ateneum ser några av Hiroshiges träsnitt ur serien ”Femtiotre raststationer vid Tokaido” lägger hon särskilt märke till de många bärare som porträtteras, kånkande på tunga kollin. De stretar fram genom hällregn, pustar ut under korta stunder av vila, lyfter mödosamt lasten när det är dags att fortsätta färden. Det märkliga händer att hon känner igen sig, ja, upplever en identifikation på ett närmast fysiskt plan, tycker sig erfara tröttheten i kroppen och bördorna på sina egna axlar.

Visserligen var det som hon själv burit på inte direkt fysiska bördor, utan framförallt den oro och det ansvar det innebär när anhöriga drabbas av sjukdom. Under bara några år har flera av hennes närmaste gått bort, och själv har hon behandlats för samma slags cancer som krävt hennes mammas liv.

I en central svit i diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar varvar Ringbom scener från träsnittens vandring över floder, berg och sumpmarker med en skildring av moderns sista tid i livet.

Vilken omvälvande betydelse Hiroshiges bilder haft för henne återkommer hon till i den nya boken Elden leende. Berättelse om en resa till Japan, där hon beskriver hur konstutställningen blev en katalysator för att förverkliga en resa hon drömt om sedan barndomen. Länge har Japan varit hennes längtans land, en vacker fantasi hon velat behålla som just fantasi. Att resa är inte sällan att få sina drömmar spräckta. ”Upplever man någonsin någonting som man kunnat föreställa sig?” frågar hon sig.

Nu är det i alla fall dags att komma iväg, som ett slags symboliskt avslut eller nystart efter alla de tunga åren. Jordbävningen och den efterföljande kärnkraftskatastrofen i Fukushima fördröjer resan med ett år, men en dag står hon där och väntar på flygbussen. Tanken är att hon ska komma hem med ett betydligt lättare bagage än det hon bär med sig dit.

Det oväntades rikedom

Elden leende är en reseessä, men samtidigt betydligt mer än så. Den handlar om vad en resa gör med oss, om hur förväntningar sällan uppfylls men andra erfarenheter kommer i deras ställe.

Ett av resans mål är att vandra samma väg som bärarna gick för tvåhundra år sedan. Men inte mycket av den medeltida vandringsleden återstår, den har slukats upp av bebyggelse och infrastruktur. Den stump Ringbom väljer att gå, en mil över bergen mellan två byar, tar henne till en trafikerad landsväg, in på bakgårdar med parkerade bilar; hon råkar ut för skyfall, går vilse, samspråkar med australiensiska turister. Historiens bärare känns långt borta och tankarna hon trott att hon skulle tänka infinner sig inte. Spelar det någon roll?

Essän är en mycket fin skildring av hur konsten kan gripa in i våra liv och förhöja våra upplevelser. Ja, många gånger överträffa verkligheten, som när några rader ur en japansk klassiker ger Ringbom en starkare känsla för platsen än den hon får av att verkligen befinna sig där.

Framförallt handlar texten – där intrycken stundtals stöps i lyrikens form – om livets resa och hur vi hanterar dess tunga bagage. Vad det innebär att utsättas för starka påfrestningar och vad som händer inom oss när vi går vidare. Ringbom nämner Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, och också hennes egen bok är en sådan som kan hjälpa oss att bära det vi måste, som river upp saker inombords, men också lägger dem till rätta.

Hennes vackra prosa har en särskild klang, lugn, eftertänksam och glasklar, och drabbar mig starkt. Hon skriver: ”Jag kände en kraftfull mörk vind dra genom min själ och kunde nästan se körsbärsblombladen virvla runt i den.” De kortlivade körsbärsblommorna har ju en särskild roll som symbol i det jordskalvsdrabbade landet, där man vet att allt är skört och förgängligt och man har gjort det till en dygd att uppskatta just denna skörhet.

Det gäller att hålla ögonen öppna för vad som möter oss längs vägen, även om det inte alls är vad vi förväntar oss. Det är något vi ständigt behöver påminnas om.

Text: Ann Lingebrandt
Foto: Niklas Sandström

Henrika Ringbom. Elden leende.
Berättelse från en resa till Japan.
Förlaget, 2016.

Lämna en kommentar