Shoa: Att betrakta förintelsen

av Mathilda Larsson

Ett svallande grönt och dimmigt landskap, en roddbåt åker fram på en blank flodyta. Kameran rör sig närmare. En man sitter kapprak i fören, han sjunger ut i det tysta landskapet med klar röst. Bara båten rör sig, allt är stilla. Vi har anlänt till det före detta koncentrationslägret Chełmno i Polen.

Öppningsscenen i den 9 ½ timmar långa dokumentären Shoa (1985) av Claude Lanzmann sätter tonen för resten av filmen – på ytan stillhet och lågmäldhet, under ytan obeskrivlig smärta och ondska. Shoa är ett sätt att försöka förstå det oförståeliga genom att ge ordet till dem som vid dokumentärens tillkomst fortfarande var en del av det som för oss är historia. Inget historiskt filmmaterial används, det är endast rösterna som tar oss tillbaka. Bilder från dokumentärens samtid, ungefär 40 år efter att koncentrationslägren i Chełmno, Treblinka, Sobibór och Auschwitz-Birkenau lagts ner, är det som målar fram berättelserna. Det som nu bara är vida grässlätter, igenvuxna tågskenor och raserade byggnader vaknar till liv genom minnen och berättelser av dem som varit där då de nu tomma ytorna varit fyllda med död.

Döden är oundvikligen närvarande under de nio timmarna, men det är inte förtvivlan eller ångest som sköljer över en medan filmen rullar på, snarare en underliggande känsla av absurditet. Ungefär 72 år efter att andra världskriget tog slut, 42 år efter att Shoa gjordes, sitter vi tryggt i sammetsbeklädda röda sitsar i en mörklagd sal och ser på de här människornas historier och livsöden. Inne i salen har inte mycket ändrats sedan biografen byggdes år 1927, men utanför har världen och den enskilda människans levnadssätt förändrats radikalt. Historien är på ett absurt sätt närvarande och ändå oändligt långt borta. Under filmens gång sträcker historien upprepade gånger fram en trevande hand och plockar fram nyligen lästa nyhetsartiklar, sedda videoklipp och diskussioner vid matbord, i klassrum och barer, och rör om på ett obehagligt sätt. Vem hade jag varit då, vem skulle jag vara idag?

Möten

Shoa är ett möte människor emellan. Precis som Lanzmann sätter vi oss ner, möter de intervjuade ansikte mot ansikte och får ta del av vad som gömmer sig bakom deras åldrande ansikten. De här avskalade men intima mötena skapar en värdefull relation till de intervjuade och hjälper en att komma in i deras verklighet. Offren för Holocausten är i huvudrollen, men också bland annat invånarna från byarna Treblinka, Auschwitz, Sobibór och Chełmno och några SS-soldater kommer till tals. Det hela skapar ett universum av röster som tittaren bit för bit dras längre in i medan de intervjuade ledsagar, förklarar och berättar. Vi träffar tågföraren Henrik Gawkowsky från Treblinka som dricker för att klara av att göra sitt jobb, Filip Müller som berättar om hur han tvingats kremera sina landsmän i Auschwitz och Abraham Bomba som utan att kunna ändra en min tvingades klippa håret på kvinnor och barn före de blev ihjälgasade.

Lanzmann manar på, ”du måste berätta”, ”det här är viktigt” och de intervjuade stålsätter sig, tar sats och dyker in i svarta minnen. För att berätta behövs ett känslomässigt avstånd, många gånger är det sakliga redogörelser snarare än känslofyllda berättelser. Tittaren svarar den intervjuade med samma reaktioner – ett konstaterande: så här var det.

Medan de intervjuade tvingar känslorna tillbaka tampas de också med frågan om hur de ska kunna beskriva det som skett, hur vi tittare tiotals år senare ska kunna förstå. Då orden inte längre klarar av att behålla avståndet till det skedda springer känslorna fram, och tittaren svarar på samma sätt. Ett fysiskt tarmkramande illamående då den speglade känslan för en närmare människan på andra sidan filmduken. Då det skedda nämns vid dess rätta namn och sägs högt försvinner också avståndet mellan bara minnen och riktiga delade upplevelser. Ordvalen fungerar som ett slags upprättelse och Lanzmann tvingar också SS-soldaterna att använda ord som verkligen motsvarar handlingarna. De kan inte längre gömmas bakom termer som resettlement, Endlösung eller Sonderkommando. Som tittare skruvar man på sig, den pockande känslan är igen obehagligt nära – hur kan det vara så lätt att rättfärdiga handlingar med eufemismer? Avståndet till berättarnas universum krymper med några centimeter.

Inget är främmande

Som tittare är det lätt att ta avstånd från dem man inte vill identifiera sig med och tillsammans med Lanzmann ifrågasätta deras hjälplöshet, men faktum är att utanför den mörklagda salen väntar också en vardag som gör det lätt att stänga ute orättvisor och blunda för det man inte vill kännas vid. Det är just det vardagliga och människans förmåga att vänja sig vid allt som ständigt kommer upp i dokumentären. Ingenting är egentligen främmande. Miljöerna i dokumentären är också ofta bisarrt vardagliga. Tallarna och granarna som sakta vajar i vinden runt de före detta koncentrationslägren ser precis ut som hemma. Slätterna och de små tågstationerna hade kunnat vara vilken liten landsbyggdsort som helst man åkt förbi hundratals gånger. Byborna från Chełmno står 40 år efteråt tillsammans med den sjungande judiska mannen från båten och nickar och övertygar, det var hemskt, det var fel, men vi kunde inget göra.

Fastän tiden rusat framåt och raserat symboliska byggnader och samhällssystem och upprättat nya relationer och samhällsformer är människan ändå i grunden den samma. De rädslor och övertygelser som fanns då finns också idag i andra kroppar.

När den sista scenen går över till sluttexter är det som att vakna upp ur en lång sömn. Omkring en börjar stelnade människokroppar sakta röra på sig och titta sig omkring. Plocka ihop sina saker och lämna den gamla salen och den nu vita filmduken bakom sig. Under den lugna ytan har berättelserna och människomötena ändå lämnat spår. Shoa gör det synligare än någonsin att empatin är det som skapar förståelse för en annan människa och knyter ihop historiska skeden och livsöden till något greppbart. För de tyska byråkraterna och tjänstemännen var det lätt att reducera människor till siffror och praktiska lösningar – ”vi visste ingenting”. Men människomötena blir de som får en att agera. 

Mathilda Larsson

Claude Lanzmann: Shoah. Frankrike, 1985.
Speltid 544 minuter. Filmen visades på
DocPoint-festivalen i Helsingfors 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.