Att döma av sommarens händelser i Almedalen, eller attentaten mot flyktingförläggningar och syndikalister, reser sig idag nazismen åter som ett hot – antagligen större och större för varje år – mot hoppet om någon slags lycklig framtid. Hur är det möjligt? Trots allt som berättats om Förintelsen? Jag tänker på hur överlevare har turnerat runt på skolor eller som att regeringen beställde boken …om detta må ni berätta… för att med berättelsens kraft minska icke-demokratiska sympatier bland unga.
I denna fråga har en stark tro på berättelsens makt visat sig: Så länge vi berättar (och underförstått: förstår) så ordnar det sig. Det är starkt, men, är det inte också naivt? I förlaget Faethons utgivning av den franska filosofen Sarah Kofman formulerar Kofman några högst aktuella frågor om de villkor som berättandet egentligen ställs inför i Förintelsens efterföljd.
Sarah Kofman har såvitt jag förstår inte översatts till svenska tidigare. Hon var, som professor vid Sorbonne, vän och kollega till välöversatta giganter som Jean-Luc Nancy, Jacques Derrida och Gilles Deleuze, och enligt Derrida en av seklets mest initierade Freud- och Nietzscheläsare. Så de korta böckerna Kvävda ord och Rue Ordener, rue Labat i Daniel Pedersens nya översättningar borde generera nyfikenhet. Det rör sig om två intensiva och olycksbådande texter som mediterar över Kofmans erfarenheter från Förintelsen filtrerat genom språkfilosofi och psykoanalys, där den sistnämnda skrevs kort före Kofmans självmord 1994.
Den första av dem, Kvävda ord, vecklas ut till en studie av författarna Maurice Blanchots och Robert Antelmes verk, där Kofman ställer några mycket personliga frågor som ekar genom resten av texten: ”Eftersom han var jude dog min far i Auschwitz: hur kan det inte sägas? Kan det sägas? Hur kan man tala om det inför vilket alla möjligheter att tala upphör?”. Via Blanchot, som skrev om bland annat Förintelsen som en historisk nollpunkt, misstänkliggör Kofman berättelsen som sådan: ”Om Auschwitz och efter Auschwitz”, menar hon, ”är ingen berättelse möjlig”. Lyckan i att tala och berätta är död och berättelsens sätt att vara meningsfull, konstruerad, medvetet stimulerande, gör den förförisk och idyllisk till sin natur, hur hemskt ämnet än är, och världen efter Förintelsen är inte idyllisk.
Samtidigt närmar hon sig, via Antelmes Auschwitzskildring Människosläktet, språket och skillnaden till den Andre som två för människan essentiella villkor. Villkor som nazisterna hade som högsta prioritet att överskrida: fångarna skulle fråntas möjligheten att byta ord med varandra och skillnaderna mellan dem utplånas tills individerna blev en anonym massa, boskap, även för sig själva. Kofman är övertygad om att nya katastrofer vilar vid horisonten och att barbariet är en språklig angelägenhet. Hon insisterar därför på betydelsen att utbyta språk med varandra och att ge akt på avgrunden mellan alla människor. Låter vi språkbruket stelna till klichéer och blott vifta bort Förintelsen som ”ofattbar”, om vi slappnar i vår ödmjukhet för den Andres integritet och sanna oåtkomlighet, ja, först då blir språk och moral tandlösa, och vi når gränsen då människan luckras upp.
Berättelsens klassiska form är alltså uttömd och omöjlig att riktigt begagna sig av efter Auschwitz, enligt Kofman, och samtidigt är språkets vitalitet moraliskt nödvändig. Dubbelheten märks på ett intressant sätt i hennes skrifters utformning. De senaste åren har genren Lyric Essay blomstrat upp inte minst vid nordamerikanska universitet. Claudia Rankine är en av dem som undersöker samhällets brister och orättvisor genom att överskrida traditionella genregränser. Rankine skriver fragmentariskt, byter stil, använder bilder, skriver ömsom essäistiskt, ömsom poetiskt, och – framför allt – blandar självbiografiskt stoff med teoretiskt tänkande. Det är inte utan att Sarah Kofman här framstår som en föregångsgestalt.
I Rue Ordener, rue Labat är en mycket kortfattad självbiografi uppblandad med bland annat en del Freud, som redogör för Kofmans ungdomstid på gatorna rue Ordener respektive rue Labat. Om stilen i Kvävda ord ligger nära Jacques Derridas febrigt poetiska stil, är självbiografin återhållen, stram, men fylld av livfulla karaktärer och vacker detaljskärpa.
Den börjar, liksom Kvävda ord, med faderns deportation. Därefter utspelar sig en fascinerande maktkamp mellan Kofmans religiöst stränga mor, desperat och pressad, och en borgerlig kvinna, smått antisemitisk, som erbjuder dem ett gömställe. Lilla Sarah är krigstraumatiserad och full av tillitsproblem inför allt, hon bryter snart med modern och till sist även med den andra kvinnan för att finna en egen väg. Inledningsvis noterar Kofman att allt hon skrivit pekat mot denna redogörelse, alla texter är förberedelser för självbiografin (inte minst Kvävda ord), samtidigt visar Victoria Fareld i efterordet hur Kofman i en intervju misstror biografin som hon misstror berättelsen: ”All biografi är lögnaktig”.
För att spåra känslan av att läsa Sarah Kofmans två korta böcker bör man, tror jag, se dem som skärvor av en sprucken tro på någonting, må det vara berättandet, människan eller framtiden, men som på avstånd alla formar en mosaik som trots allt inger hopp. Skärvor där biografin och förintelsen, litteraturen och filosofin alla är fragment som skapar varandra.
Det är alltså talande, inser jag, att Rue Ordener, rue Labat inleds med hur Kofmans enda spår av sin far är en trasig penna. I denna bild finns hela den sorg Kofman bär med sig i sitt författande och hennes paradoxala förhållningssätt till det svåra i att skriva. Trots att pennan är bruten efter Förintelsen har Kofman det mod och den nyskapande vilja som krävs för att söka nya vägar för det skrivna ordets sanning i en tid där katastroferna finns bakom oss, framför oss, ja, också redan här, hos oss.
David Zimmerman
Sarah Kofman: Kvävda ord.
Översättning till svenska:
Daniel Pedersen.
Förlaget Faethon, 2016.
Sarah Kofman: Rue Ordener,
rue Labat. Översättning till svenska: Daniel Pedersen.
Förlaget Faethon, 2016.
