Informationens socialism och varornas kapitalism

av Arvi Särkelä

Arvi Särkelä

Året är 1919. Platsen är ett fullproppat auditorium vid Pekings universitet. Den amerikanska filosofen John Dewey tittar upp ur sina anteckningar. Han ser en publik som trots hans över 30-åriga erfarenhet som föreläsare gör honom osäker.

Han har alltid betonat filosofins roll som en transformativ kraft i dess levande kontext. Han har alltid motsatt sig svepande generaliseringar, världsfrånvänd kontemplation och strävan efter visshet. Han har alltid försökt att praktisera filosofisk kritik med utgångspunkt i de samhälleliga deltagarnas egen kritiska praxis.

Men nu bär föreläsningarna han förväntas hålla den hopplöst generella rubriken ”Social and Political Philosophy”, anteckningarna han tummar på hänvisar till ”det mänskliga sociala livets form” och publiken han bör upplysa är honom fullkomligt främmande, kinesisk. Kontrasten mellan livssituationerna för Pekings universitets studerande och för Columbia universitets filosofiprofessor året 1919 ter sig djupare än den ocean Dewey fått korsa för att hamna här.

Dewey tvingas till sina gränser. Vad är mänskligt socialt liv? Vad är dess högsta värde? Vad karaktäriserar vår gemensamma samtid? Deweys svar är enkelt, men insiktsfullt än idag.

Dewey gör det han är bäst på, han omformulerar vad-frågor till hur-frågor: Hur fungerar mänskligt socialt liv? Samhället är ett sätt att samverka, att leva tillsammans. Mänskligt socialt liv är en naturlig process, en livsprocess. Men en särskild livsprocess.

Mänskligt socialt liv utgör å ena sidan en livsprocess som vilken som helst annan, för som alla andra livsprocesser måste sociala entiteter reproduceras materiellt: institutioner, praktiker, vanor, värden och normer måste uppehållas, hållas i gång, annars förtvinar de och dör, så som organ då de inte längre uppehålls i sin funktion av den levande organismen.

Men mänskligt socialt liv utgör en mycket speciell livsprocess, för den måste inte enbart reproduceras, uppehållas likt andra livsprocesser, utan den måste dessutom ständigt transformera sig. Mänskligt socialt liv bygger på bildning, en social särart av kumulativt växande: bildning är ett växande i vilket livsprocessen transformerar sig själv. Mänskligt socialt liv har det särskilda karaktärsdraget att det upphör att vara levande, om bildning undertrycks. Mänskligt socialt liv dör, då det enbart reproducerar sin form.

Det mänskliga sociala livets högsta värde, fortsätter Dewey, ligger följaktligen i dess egenartade växande, det vill säga i bildning, i befrielsen från förslavande livsformer till former av sårbara men intelligenta organismers fria samverkan. En sådan fri mänsklig samverkan kallar Dewey ”associated life” – ett socialt gestaltat socialt liv.

Och Dewey vägrar att se samtiden i Peking och New York som väsensskilda. I stället menar han att de karaktäriseras av en gemensam motsättning, en konflikt som skär tvärt igenom våra försök att socialisera vårt sociala liv: konflikten mellan en existerande varornas kapitalism och en framväxande informationens socialism.

Varornas kapitalism bygger på de knappa varornas grammatik: ju flera som delar på dem, desto färre kommer varje enskild person att ha. Däremot drivs information och intelligens av en motsatt grammatik: ju flera som delar på dem, desto mer växer de. De som äger mycket har ett uppenbart intresse att bekämpa den socialistiska arbetarrörelsen, förklarar Dewey. De vill hålla fast vid sina knappa ägodelar. Men ingen har, menar han, ett objektivt intresse att bekämpa informationens socialism.

Dewey påpekar att varornas kapitalism är beroende av en vetandets socialism. Kapitalismens utveckling gör motsättningen alltmer kännspak: å ena sidan koloniserar varornas grammatik alltmer det sociala livet. Den biten av historien känner vi till från våra sociologiska klassiker. Men Dewey observerar också en motsatt trend: varuproduktionen och -cirkulationen gör sig alltmer beroende av informationsnätverk. Informationen kan emellertid enbart leva och växa genom delning. Detta kommer knappast som en nyhet för oss som lever i en social gestalt som reproducerar sig genom otaliga informationsnätverk. Men de nätverk Dewey hade till sitt förfogande för hundra år sen var närmast järnvägen, telegrafen och nyhetsindustrin.

Året är 2017. Platsen är ännu också Peking. Men den är också Zürich och Rangoon och Helsingfors. Den är numera överallt. För vi har byggt världsomspännande nätverk av information i form och mått Dewey knappast hade kunnat föreställa sig. Vi har decentraliserat vetandet i ett aldrig skådat mått.

Men vi har också skapat historiens extremaste centralisering av kapital. Åtta män äger lika mycket som hälften av världens befolkning. Och genom monopolbildning låter vi varornas kapitalism förtränga informationens socialism: genom monopol uppehåller Amazon, Google, Facebook etc. varuekonomis övertag över informationsdelning.

Heikki Hiilamo argumenterar i sin kolumn på Yle (16.10) mot dem han kallar ”basinkomstmilitanter” att basinkomst handlar om incitamentsluckor och stödsystem. Dewey skulle invända att det tvärtemot handlar om det mänskliga livets grundvillkor. Vi har två möjligheter: vi kan tvinga våra nätverk, vårt delade liv, i en konstgjord död form av knappa varor och exklusion eller vi kan befria dem i deras konstnärliga form av kreativ mänsklig samverkan. Vi kan utnyttja monopol till att göra informationen exklusiv och steril, vi kan utnyttja statligt våldsmonopol i form av basinkomst till att tvinga oss att utföra ett lönearbete som är onödigt, eller så kan vi utnyttja informationsteknologin till att automatisera bort skitjobb, så att allt fler av oss kunde befatta sig med mänskligt fri praxis, att socialt gestalta vårt sociala liv. Hittills under de hundra år som skiljer oss från Deweys föreläsningar i Peking har vi varit oerhört framgångsrika på det förra.

Men Finland är två steg ifrån att bli global föregångare på det senare: det första steget består i att utvidga basinkomstexperimentet till att omfatta alla. Det andra steget är att ta en risk, ett språng in i en oviss men friare framtid genom att göra basinkomsten så hög att den tillåter varje medborgare att tacka nej till skitjobb. Robotarna ger oss mer fritid endast om mänsklig arbetskraft är dyr. Frågan om basinkomstens storlek markerar ett vägskäl mellan två kvalitativt olika framtider.

Arvi Särkelä
är lektor och forskare i filosofi vid Luzerns universitet

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.