Fattigdomens omoral

Den som i dag går och ser den klassiska musikalen My Fair Lady på teatern reflekterar knappast på verkets snarast socialistiska ursprung. Historien om den fattiga blomsterflickan Eliza Doolittle som tar tallektioner hos Henry Higgins för att kunna framstå som en lady har sitt ursprung i den irländska pjäsförfattaren, skribenten och polemikern George Bernard Shaws talpjäs Pygmalion (1913).

I ursprungsverket är Elizas far Alfred Doolittle en synnerligen osympatisk figur – en bitter fattiglapp som uppsöker Henry Higgins i tron att denne har utnyttjat dottern för sexuella tjänster. Doolittle är inte upprörd å Elizas vägnar, Higgins får utnyttja henne bäst han vill, men anser att han som flickans far borde få ekonomisk kompensation.

Senare i pjäsen, då Doolittle som genom ett trollslag själv kommit på grön kvist, är det en helt annan man vi möter. Då har den omoraliska bittra mannen som är redo att sälja sin egen dotter till prostitution förbytts i en som i stället vill framstå i god och moralisk dager.

George Bernard Shaws politik och filosofi är omöjlig att spika fast i någon förutbestämd mall. Men en fråga han brann för genom hela sitt liv var avmoraliseringen av fattigdomsfrågan, och han närde en bestämd uppfattning om att fattigdomen var hela samhällets, inte bara den fattigas, problem.

Ännu i början av 1900-talet, före socialismens slutliga genombrott, rådde bland överklassen en allmän uppfattning om att fattigdom berodde på den fattigas egna moraliska tillkortakommanden. Den fattiga var fattig på grund av att hen var lat, syndig, dum, alkoholiserad, etc.

Med sitt porträtt av Alfred Doolittle ville Shaw visa att det inte var den fattigas omoraliska beteende som gjorde honom fattig, utan hans fattigdom som drev honom till omoraliska handlingar. Eller som han uttryckte det i en annan pjäs, Major Barbara, motsatte han sig det ”idiotiska lättsinne med vilket vi ser fattigdomen som en hälsosam tinktur för lata människor”.

Fattigdomen har en enkel orsak, enligt Shaw: den fattiga har för lite pengar.

Tanken om att de fattiga förtjänar sin fattigdom är en som igen har fått starkt fotfäste i vår nyliberala era. Det här kommer inte minst till uttryck i den nästan universellt kritiserade så kallade ”aktivmodellen” för arbetslöshetsunderstödet som vår regering och riksdag nyligen klubbade igenom. Som bland annat Vänsterförbundet rasande påpekat, bestraffar modellen de arbetslösa helt enkelt för att de är arbetslösa, utan att den enskilda individen kan rå för sin situation.

Det är ett genomgående drag i den samlingspartistiska politik som förs av regeringen att arbetslösa och fattiga skuldbeläggs för situationen de befinner sig i, oberoende av orsaken till situationen. Trots att en enkel matematisk övning visar att arbetslösheten är hög i Finland på grund av att det inte finns tillräckligt många lediga jobb, anser regeringen att det bästa sättet att åtgärda problemet är att anta att fattigdomen är hög för att de arbetslösa – som grupp – är lata och omoraliska och behöver piskas till bot och bättring.

Jag har tidigare noterat att regeringens politik för oss mot ett dickenskt klassamhälle, och den snarast viktorianska syn på samhällets underklass som Sipiläregeringen under det gångna året gett uttryck för endast stärker denna uppfattning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.