Sanna Mander är en av Finlands mest kreativa och uppskattade illustratörer. Hennes färgsprakande och dynamiska bilder får mig helt enkelt på gott humör. Illustrationerna i hennes mångsidiga världar står aldrig står stilla. Det är i detaljerna i kombination med färgsättningen – rosa, rött, blått – som det händer. Hon har illustrerat många barnböcker, till exempel den alldeles ljuvliga Rööluvån, i vilken Peter Sandström återberättar sagan om Rödluvan på Nykarlebydialekt. I barnboksdebuten Nyckelknipan står hon för både text och bild. Anna Sarve har varit med och skrivit rimmen.
Redan på omslaget förstår vi att vi ska gå in i ett höghus och stifta bekantskap med invånarna. Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till Camilla Mickwitz barnboksklassiker Jason och Arga Tanten eller Annika Sandelins dikt ”Grannar” i Råttan Bettan och masken Baudelaire.
I början får läsaren möta en stackare som är just i nyckelknipa – hen har ingen aning om var den är och är med andra ord utelåst. Läsaren får uppdraget att finna den försvunna nyckeln. Likt en fluga spanar och spejar läsaren på invånarna och här får vi möta personligheter av sällan skådat slag. Låt mig få presentera några av dem: Sonja, som med snofsiga kläder och tjusig frisyr á la 1960-tal, har fåglar i håret. Bill som gråter av olycklig kärlek, Harry som samlar på karameller, en till synes ”vanlig” familj som visar sig vara hemliga poliser. Vi kan stanna upp lite extra hos nätkrigaren Valter:
Valter sitter vid sin dator
är en flitig kommentator
En stolt och arg ensamvarg
som livnär sig på korv och kvarg
Allt som är rosa hatar han kallt
Och enhörningar mest av allt
Bankar tangenter med hög volym
under en fjantig psedonym.
Tonen i boken är rakt igenom lekfull och myllrande. I det här huset får alla blommor blomma. Befriande i tider då allt fler proklamerar NIMBY – not in my backyard – och gentriferingens likriktning tränger bort mångfalden.
Rimmen bör läsas med hög röst flera gånger för att komma till sin rätt, ibland är det lite kruxande och kraxande för att de ska sitta. Undertecknad skrattade högt åt rimlekarna, ordkrumbukterna. Naturligtvis finns här blinkningar åt Lennart Hellsing men Mander jobbar i egen rätt.
Illustrationerna är naturligtvis typiskt ”manderska”. Hon har en proffsighet och kunskap om vad som krävs för en lyckad helhet. Här är det färgexplosioner som balanseras upp av lugnare tempo och nedtonad färgskala. Text och illustrationer samspelar alldeles ypperligt. Det finns en livsbejakande glädje hos Mander av sällan skådat slag.
Kom då nyckeln till rätta? Det avslöjar jag inte, utan säger i stället: Välkommen till Manders hus och värld! Du kommer inte få det tråkigt.
Ylva Larsdotter
Sanna Mander:
Nyckelknipan.
Schildts & Söderströms, 2017.
