Mina två cent

1,2K Jag börjar bli trött på tiggare. Egentligen tycker jag att de borde förbjudas. Jag vet att man inte får säga så, eftersom det inte är tiggarna själva som borde bestraffas för att strukturen tvingar dem att tigga. Men det hela känns ohållbart och jag slipper inte undan dem lika lätt som jag gjorde förr. Försöker jag gå in på Citymarket möts jag på vägen av en hel drös med människor som vill ha pengar av mig, människor som inte har något annat val än att komma fram och störa mig genom att böna och be om min uppmärksamhet. Bara en sekund av min tid vill de ha, de vill bara berätta, bara säga några ord om sin situation. Jag vet att det är meningslöst att betala dem, ja, att ens stanna upp. Går jag med på deras villkor så vet jag att pengarna aldrig hamnar i deras ficka i slutändan. Knappt en procent av inkomsterna tillfaller dem, resten går till de stora syndikaten, de som alla vet att borde stoppas men som ingen tar krafttag mot. Ingen vågar helt enkelt, då myndigheterna tjänar mer på att låta dem hållas än på att stoppa dem.

Jag träffade en ung person som hamnat längst ner i denna sorgliga maktspiral, låt oss kalla honom Jens. Han kom fram till mig häromdagen och presenterade sig, berättade om sig själv och verkade sedan rörande engagerad i mina privata angelägenheter. ”Vad har du för mobilavtal?” frågade han, med en ängslighet som sken igenom hans tuffa attityd. Jag kände genast medlidande med denna yngling, nog hade det varit roligt att kunna hjälpa honom, om så bara för stunden. Men jag berättade istället att jag inte var intresserad, precis som man ska göra. Likväl fortsatte han att invadera min personliga sfär med sitt färdigskrivna tiggerimanus. ”Visste du att du kan få fri surf och samma samtalskostnader i alla EU- och EES-länder som i Finland om du byter abonnemang nu?” Vid det här laget hade jag tröttnat på artigheterna, jag gick därifrån utan att säga ett ord mer. Hans röst fortsatte att skvala om gratisminuter och bindningstid tills han insåg att han förlorat mig. Det sista jag hörde innan dörrarna stängdes bakom mig skar i mitt hjärta som en kniv. ”Ha en bra dag.”

Det är klart man blir illa berörd av ett enstaka fall som detta. Det är klart att man tycker synd om människor som inte har något annat val än att stå på butiksgolvet och sälja tjänster som ingen vill ha, för att få en spottstyver av sina övermän. Det är inte Jens fel, han är oskyldig i det stora hela. Att förbjuda honom från att stå där och sälja sina produkter löser inga problem, det är inte honom vi måste stoppa. Vi måste stoppa det organiserade tiggeriet.

Alfred Backa
är komiker & författare