Juryns pris på filmfestivalen i Cannes gick i fjol till Andrej Zvjagintsevs Neliubov. Namnet betyder ”ickekärlek” – alltså inte Saknaden som filmen döptes till på svenska. I sina filmer Återkomsten, Jelena, Leviathan förenar Zvjagintsev socialt, nästan publicistiskt patos med universell civilisationskritik. Mången landsman har anklagat honom för att svartmåla Ryssland. Men Aleksej Balabanov och Aleksej German den yngre har gjort ännu mörkare skildringar av Ryssland. Deras filmer är knappt kända i väst medan Zvjagintsev är ett hushållsnamn här.
I samarbete med filmfotografen Michail Kritjman skapar Zvjagintsev riktigt hypnotiska naturskildringar. I Ryssland ordnas guidade turer i naturen i Zvjagintsevs fotspår.
Den 12-årige Aljosja (Matvej Novikov) bor i utkanten av Moskva. Efter skolan har han inte bråttom hem utan vandrar vid en å i skogen. Hans föräldrar (Marjana Spivak, Aleksej Rozin) är mitt i en uppslitande skilsmässa. Förtvivlat lyssnar Aljosja på deras gräl. Ingen bryr sig om barnet, inte ens hans mormor (Natalja Potapova) – en paranoid och snål kärring. Föräldrarna odlar bitterhet gentemot varandra och gentemot livet i allmänhet. En dag försvinner pojken. Rymde han? Blev han kidnappad? Tiden går och de avtrubbade föräldrarna tvingas att inse att det är allvar.
Sett med ryska ögon finns här en del allusioner som kanske undgår en västerländsk tittare. Osökt tänker jag på talesättet ”Fanns han verkligen, den där pojken?” – ett citat ur Maksim Gorkijs roman Klim Samgins liv. Detta citat som symboliserar skuld för i sin tur tankarna till Boris Godunovs monolog i Aleksandr Pusjkins tragedi.
Pojkgestalten som metafor finns i Andrej Tarkovskijs dramer Andrej Rubljov, Spegeln, Offret – som han tillägnade sin egen son Med hopp och förtröstan.
Finns det något hopp eller någon förtröstan i Zvjagintsevs film?
En mera skrämmande verklighet får man leta efter. Den familj som skildras består varken av missbrukare eller utslagna utan är ett välmående medelklasspar. Ihåliga, självcentrerade repliker, manipulativt sex utan någon riktig attraktion, osunt symbiotiska mor-dotterrelationer, Instagrams verklighetsflykt, propaganda på tv – allt detta är Zvjagintsevs Ryssland där kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar bara staplas på förfädernas synder.
Enligt egen utsago påverkades Zvjagintsev av Ingmar Bergmans äktenskapsdramer. Även Lars von Trier anas här och där, särskilt i domedagstemat.
Ändå finns här både hopp och förtröstan. Zvjagintsevs grupporträtt av några volontärer som letar efter försvunna människor känns äkta och medryckande. Frivilligorganisationer är ett starkt fenomen i Ryssland, ett frö till civilsamhälle. Filmmakarna inspirerades av Liza Alert-organisationen. Äntligen en ljusglimt i Zvjagintsevs dystra värld.
Zinaida Lindén
Neliubov (Saknaden). Ryssland, 2017.
Regi: Andrej Zvjagintsev
Manus: Andrej Zvjagintsev, Oleg Negin
Foto: Michail Kritjman
Musik: Jevgenij och Sasja Galperin
I rollerna: Marjana Spivak, Aleksej
Rozin, Matvej Novikov, Marina
Vasiljeva, Andris Keiss, Natalja
Potapova, Varvara Sjmykova.
