Annvi och Anders Gardbergs och Aapo Roselius bok om händelserna 1917-1918 är en intressant släktkrönika, men visar upp en ensidigt vit tolkning av skeendena, anser Tom Karlsson.
Den 27 januari har jag som vana att tända en röd lykta i mitt fönster. Till minne av och hyllning till den dröm, som fick en lykta att tändas i fönstret till Folkets hus i Helsingfors detta datum 1918. Det var då arbetarna tog makten i Finland genom en revolution. Följderna av att den röda lyktan tändes var katastrofala, men vägen dit följde en helt begriplig rutt. Arbetarklassens kollektiva dröm om bröd och frihet ledde tyvärr till ett grymt krig och en ännu grymmare fred i de vitas dödsläger.
Länge var inbördeskriget en vit fläck på Finlands historiska karta. Antingen skildrades den genom vitmålning av den vita sidan, jägarrörelsen, skyddskårerna och Mannerheim, eller så var det ett onämnbart tabu, fram till efterkrigstiden och Väinö Linna. Tolkningen har följt det politiska klimatet och inte ens benämningen av kriget har man kunnat komma överens om.
Inför hundraårsminnet utkommer det en mängd böcker om kriget, skrivna ur olika synvinklar och skildrande olika aspekter av händelserna. Hundra år har väl varit en tillräckligt lång tid för att skingra de sista resterna av tabut och närma sig materialet utan allt för stor känslomässig bias. Trots detta är vi ändå på många vis fast i större berättelser, må de så vara släktens, ortens, eller ideologins.
Över branten. Bröder i krig 1917–1918 av Annvi Gardberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius lovar ett intressant perspektiv. Författarna Gardberg har fascinerats av Carl-Rudolf Gardbergs, och i viss mån hans bröders, dagböcker från deras deltagande på den vita sidan i inbördeskriget och passat på att till 100-årsminnet av kriget skriva en bok utgående från dem. Bröderna var tre borgarynglingar från Åbo, som i tidens aktivistiskt, fosterländskt romantiska anda rusade i väg för att stoppa det röda upproret. För att undvika att boken skall vara allt för partisk, som en berättelse ur tidskriften Veteranen från år 1918 (det finns faktiskt en sådan), har man valt att parallellt med dagboksanteckningarna ta med material om Åbo-socialisten Allan Wallenius
Källbalansen brister
Idén är bra. Gardberg och Wallenius hade mycket gemensamt och kände varandra. De var bägge bibliotekarier och litteraturälskare. Wallenius var också poet och kände personligen många av de författare Carl-Rudolf beundrade. Trots att deras samhälleliga situation inte var så annorlunda, hamnade de ändå på olika sidor i revolutionen och inbördeskriget. Allan Wallenius bror, som var med i jägarrörelsen stred dessutom på den vita sidan.
Tyvärr faller den goda idén på obalansen i materialet, med en tung slagsida mot det vita hållet. Boken lyckas ändå väcka ett intresse för Allan Wallenius, vars öde nog hade varit mera intressant att läsa om. Det skulle finnas mycket att ta reda på om denna bibliotekarie och författare, som blev revolutionär och som så många andra socialister dog i Stalins arbetsläger. Olof Mustelin och Sven Willner har skrivit en del om honom, men mycket finns ännu att dra fram.
Över branten är på sätt och vis ett exempel på tanken att motsättningarnas tid nu är över och att man kan föra fram båda sidorna parallellt med varandra. Men, så är det inte. Motsättningarnas tid är inte över och i valet av utgångspunkt och material väljer man sida också nu. Över branten är en vit bok. Det är ingen dålig bok. Den är intressant, väl skriven och redigerad och snyggt illustrerad. Problemen kvarstår. Egentligen får vi inte några nya insikter om inbördeskriget. Boken följer ganska okritiskt ett borgerligt spår, med full respekt för släkttraditionen. Bröderna Gardberg är söner till chokladfabrikören och ägaren till Hellas, Anton Rudolf Gardberg och det är deras syn på inbördeskriget boken för fram. Utgångspunkten är borgarynglingarnas rädsla för barbariet. Då man har villa, stadslägenhet och sommarresidens, ingen brist på lyxig mat och mångdubbel rösträtt i kommunala frågor är det fullt naturligt att man känner sig hotad och vill försvara sina privilegier. Samtidigt kan man försvara sitt engagemang med en romantisk fosterländskhet och tro på att kriget är ett krig för landets självständighet. Hunger, trångboddhet, maktlöshet och kvästa förhoppningar skapar andra bevekelsegrunder och andra berättelser. Naturligtvis är det också intressant att följa borgarynglingens väg in i och erfarenheter av inbördeskriget i dagboksform, men vad berättar det egentligen om själva inbördeskriget? Ganska litet. En del om Nystadskårens bravader och militära manövrar, speciellt striderna på Åland. Det är helt naturligt, då Anders Gardberg är överste till professionen.
Inga verkliga förklaringar
Dagboken är en förrädisk källa och i det här fallet behandlas den dessutom med silkeshandskar. Den är naturligtvis subjektivt klassbunden och följer dessutom genrens krav på en viss jargong och en aning romantisk längtan efter flamman där hemma. Ingenting sådant som skulle ha kunnat förklara den brutala och folkmordsliknande behandlingen av de röda efter kriget kan få någon förklaring här. Kanhända Annvi och Anders Gardberg varit medvetna om dessa brister i boken, då de velat ta med också historikern Aapo Roselius, som forskat mycket kring inbördeskriget, i sitt projekt.*
I och med den rätt så okritiskt ljusa bilden av de vita krigarna förblir boken inte så mycket annat än en mera utvecklad version av Veteranen från år 1918. Ett sken av objektivitet man har råd med, då man antar att motsättningarnas tid är slut. Men, jag tänder nog också nästa januari min röda lykta.
Tom Karlsson
Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius: Över branten. Bröder i krig 1917–1918. PQR, 2018.
*EDIT 20.4. kl 13.42: I en tidigare version av artikeln stod att Aapo Roselius endast bidragit med två sidor i boken. Detta var felaktigt, då Roselius varit med om att skriva och redigera hela boken. De två sista sidor som är specifikt signerade med hans namn har han skrivit utan Gardberg & Gardberg.
EDIT 23.4. kl 22.06: Lagt till Aapo Roselius namn i ingressen.