Hem. Måste orka hem.
Med det konstaterandet inleder Sabine Forsblom sin tredje roman Betinkan, en fristående uppföljare till Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015).
Huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, uthärdar högstadietiden mot en fond formad av en liten östnyländsk ort i slutet på 70-talet. Tillika förföljs hon av något, en tärande hemlighet som hon inte törs yppa för någon. I tystnadens spår, bredvid Betinkan, lufsar vargen. Vargen som en sinnebild för ett rovdjur vars rätta namn ingen vågar nämna.
Någonting har inträffat, något mörkt och avskyvärt. Trots detta stretar Betinkan envetet framåt.
Vid första anblick liknar romanen en tonårsskildring med de rätta accessoarerna, det vill säga skoltrötthet, tobak, backar med öl, tjock mascara, sprängda brevlådor, oförstående vuxna samt en förhärskande längtan efter Kärleken med stor begynnelsebokstav.
Men skenet av tonårsaccessoarer bedrar och under läsningens gång blottläggs en hel bygd med sina sociala hierarkier, skrönor och egenartade personligheter.
I själva verket är Betinkan inte enbart en berättelse om Betinkan, eftersom hon knappt förmår göra sig hörd i sorlet av bygdens pockande persongalleri och därmed ställs indirekt frågan: ”Och då kan man fråga sig om det i bruset av alla röster och berättelser finns någon som är ens egen? Och svaret på den frågan är nej. Det finns ingen egen röst, den har aldrig en chans. Så det gäller att tala med någon annans, leva med någon annans ord. Bli hon som heter Betinkan, hon som heter Tina eller Tinkan. Men aldrig hon som heter sitt egentliga namn.”
Betinkan är en skickligt utförd gestaltning över hur kollektiva mönster påverkar enskilda individer, i detta fall Betinka-Tina-Tinkan, hon som kallas Betinkan. Bygdens grundläggande struktur påminner om färdigt färglagda bilder i en färgläggningsbok. De tunna utstakade linjerna som Betinkan kanske hade velat färglägga själv är givetvis redan målade med röda nyanser, eftersom Betinkan bor i kvarteret Tattarmosan och hennes föräldrar tillhör den hårt arbetande delen av samhället. Arbetarklassen. En klasstillhörighet utan självskrivna privilegier.
Underlägsna offer
Betinkans kedjerökande och grälande föräldrar upplever sig – mer eller mindre medvetet – som underlägsna offer för omständigheter de inte förmår påverka. Deras hopplöshet reflekteras i dottern som känner sig nödgad att bära föräldrarnas bagage, vilket inrymmer deras förflutna samt ett hopp om en ljusare framtid men inte för dem själva, utan för Betinkan som konstaterar: ”Hur tänker de sig att dottern ska vara tvungen att fortsätta bära deras liv, deras gräl, missnöje, livsleda och hopplöshet och sedan ha kraft att bära också deras framtidsdrömmar och förväntan? Leva deras helvetes liv och deras omöjliga orealistiska drömmar. Lätt att riktigt skratta åt sin egen dumhet när man trodde att man själv kunde bestämma över sin framtid. För det är alltid någon annan som bestämmer.”
Tack vare Forsbloms skickliga narrativ, där Betinkans röst ljuder i en större kör, förblir skildringen förlåtande och komplex. Den mer eller mindre omedvetna skammen och skulden över orättvisa villkor fördelas relativt jämnt, så att säga. Ingen utpekas som personligen skyldig till de könsstereotypiska roller de tilldelats eller de tragiska händelser som inträffat. Strukturer som till synes alltid har existerat genererar offer i sin framfart, så att säga. Hur och om dessa underliggande strukturer skall eller kan hävas, blir dock ovisst.
I denna överseende ton ligger även romanens styrka och raljerande särart gällande tematik såsom samhälleliga klyftor där ”demokrati gäller bara för en del, precis som förr” samt kön när normen ”om man är pojke kommer kärleken till en utan att leta” råder.
Forsblom visar en djup humoristisk förståelse inför det allmängiltigt mänskliga samtidigt som hon inte väjer för det mörka, den lufsande vargen – det enskilda samvetet.
Det dialektala språkbruket, hopflätat med högsvenska, förstärker romanens autenticitet på ett stilistiskt sätt som få författare har lyckats med.
Jag hoppas Forsblom återvänder till huvudpersonen, hon som kallas Betinkan, för att fråga om hon hittat sin egen röst och plats i tillvaron. Ifall hon inte har hittat den – det är till syvende och sist få förunnat – låt henne fortsätta förklara varför det inte är så enkelt.
Emma Juslin
Sabine Forsblom:
Betinkan.
Schildts & Söderströms 2018
