Novemberrevolutionen 1918, som gjorde slut på första världskriget och inledde Tysklands första, ödesdigert misslyckade experiment med demokrati, har uppmärksammats stort i Berlin med flera olika utställningar på diverse museer och gallerier i staden under jubileumsåret. Berlinische Galerie fokuserar i sin utställning Freiheit –Die Kunst der Novembergruppe på den vänsterradikala Novembergruppen: en grupp konstnärer som tog sitt namn efter revolutionsmånaden och inledde ett projekt att försöka styra den nya unga republikens utveckling genom sin konst.
Novembergruppens syn på konsten var revolutionär och också inklusiv: det lösa kollektivet (vars exakta medlemsantal är svårt att definiera på grund av försvunna eller förstörda historiska källmaterial. Nazisterna behandlade inte Novembergruppen eller dess historiska arv särskilt väl) innefattade förutom konstnärer och skulptörer också till exempel arkitekter. Berlinische Galeries axplock visar upp inte bara de vanliga skulpturerna och målningarna på duk utan också bland annat byggnadsritningar och propagandaplanscher.
De två senare kategorierna utgör särskilt tydliga exempel på hur Novembergruppen styrdes av idén om en radikal förening mellan konsten och folket: den skulle inte bara få avnjutas av eliten i exklusiva gallerier utan bli en naturlig del av alla människors liv i det nya fria samhället. Ritningarna av skyskrapor var denna princip dragen till sin logiska, bokstavliga, konklusion: en massiv abstrakt skulptur i glas och stål som helt bokstavligen utgör ett nytt hem för de frusna och svultna massorna som berövats sina gamla liv i det skövlade, ekonomiskt ruinerade fallna kejsardömet.
Attitydkollision mellan två tidsåldrar
För mig, som själv vuxit upp i en nyliberal era som kasserat de radikala demokratiska ideal som underbyggde den tidiga modernismen samtidigt som den klätt sina fasader i dess glas- och stålrustning blir det en intressant attitydkollision mellan två tidsåldrar. I dag är de skinande tornen med fantasifullt abstrakta kurvor ett allmänt inslag inte bara i metropoler som London och Berlin: de börjar också småningom spira upp i min egen hemstad Helsingfors. Ludvig Mies van der Rohes Modell Glashochhaus (modell av glashöghus) var då den skapades en utopistisk fantasi om ett totalt uppbrott från den gamla, misslyckade ordningen som symboliserades av svulstiga Wilhelminska stenpalats.
Men i dagens värld, med antropocen överkonsumtion och annalkande klimatkatastrof(er), där de mest visuellt ambitiösa och tilltalande exemplen på modern skyskrapsarkitektur inte används som hem för massorna utan för att inhysa affärskoncerner, överarbetade kokainsnortande aktiehandlare eller lyxbostäder som står tomma största delen av tiden medan mängder av energi går åt till att värma eller luftkonditionera deras ineffektiva inglasade utrymmen, börjar gårdagens revolutionära framtidsdröm nu i sig kännas som en symbol för stagnation och misslyckande. Det kanske ur dagens perspektiv mest realistiska och deprimerande exemplet på ”framtidsarkitektur” från utställningen är, poetiskt nog, ett gigantiskt parkeringshus.
Kubism och satir i bildkonsten
Mest fascinerande på utställningen blir ändå bildkonstdelen, som bjuder på allting från vackert eskapistiska abstraktioner som Arthur Segals hallucinatoriskt fejk-tredimensionella Helgoland till bitande visuell satir som Hanna Höchs Die Journalisten (”medierna” har tydligen demoniserats och förlöjligats också före Trump-eran, who knew?).
Den komiskt och uppfinningsrikt groteska satiren innehåller fler exempel på hur kontemporär och aktuell Novembergruppens konst känns ännu ett sekel efter att den skapats. Georg Scholtz groteskt komiska och skräckinjagande Industriebauern ser ut som om den skulle ha kunnat publiceras igår i ett undergroundseriealbum, eller sprejats på en fuktfläckig tunnelvägg i U-Bahn i dagens Berlin. En personlig favorit blir också Walter Kappmanns der Feldherr som kombinerar kubistiska och abstrakta influenser med en satirisk udd riktad mot militär auktoritet.
Splittringar och ett tragiskt slut
Redan under sin storhetstid hade Novembergruppen ibland svårigheter med myndigheternas censur, och de kritiserades och bojkottades också från andra hållet av radikalare kommunistiska konstnärer som ansåg att de var borgerliga medlöpare till Weimarregimen. Då nazisterna kom till makten hade gruppen redan en längre tid tampats med ekonomiska svårigheter och med att hålla sig relevant i det skiftande politiska klimatet.
För Tredje rikets myndigheter utgjorde Novembergruppen ett ypperligt exempel på ”degenererad konst” som måste utplånas för att realisera det ariska kulturidealet. Gruppen avregistrerades, dess stöd drogs in och dess medlemmar förföljdes och deras konstverk konfiskerades och förstördes. Somliga lyckades fly utomlands, andra mördades i koncentrationsläger. Som tillbörligt inom tysk historie- och museitradition skyggar utställningen inte för detta, utan låter det tragiska slutet lägga en luguber prägel på särskilt den senare delen av utställningen. Allvaret förtar ingenting av den fascinerande, tankeväckande helheten.
Berlinische Galerie: Freiheit – Die Kunst der Novembergruppe 1918–1935
09.11.2018–11.03.2019
