Rött!

av Pontus Kyander

En president i ett land långt i väster, bortom sol och måne, tycker om att pynta sig med långa röda slipsar. Han gör det för att partiet sedan länge betecknas som rött. Rött, som konservatismens färg, men också kompromisslöshetens. Vi ger oss inte, vi kämpar till sista droppen. I militär strid kunde den röda flaggan även betyda: vi ger ingen pardon, vi tar inga fångar. Det var en dödsdom över motparten, vilket de belägrade på fortet Alamo i Texas fick känna när de angreps av mexikanska trupper 1836 och nedkämpades till sista man och kvinna. Under rött flagg förvägrades de rätten att kapitulera.

Rött står för revolution, klasskamp, socialism. För revolutionären är rött hoppets färg, men också kompromisslöshetens. Revolutionären är ren och rättrådig, och idealen är inte förhandlingsbara. Snart är det röda hoppet förbytt i rött förtryck.

Myterister i engelska flottan samlades 1897 under röda flagg vid Nore sandbankar vid Themsens mynning. I förstone skedde det under fredliga former och utan rättsliga påföljder. Manskapet protesterade mot helt omänskliga förhållanden ombord på skeppen och löner som inte höjts på nära 140 år. Det fanns en viss förståelse för missnöjet även från befälet. Men när de mer hårdföra av myteristerna började beskjuta andra skepp när dessa svek och seglade bort, blev ledarna för myteriet vid Nore sandbankar arresterade och avrättade.

Det var också hot om avrättning av besättningsmedlemmar som utlöste myteriet på det ryska pansarskeppet Potemkin utanför Odessa 1905, det som tjugo år senare blev en revolutionär filmklassiker av regissören Sergei- Eisenstein.- När myteristerna hissade den röda flaggan kan det för all del ha varit som en symbol för socialismen. Men till sjöss var den redan en symbol för myteriet, för uppror mot olidliga förhållanden på militära skepp.

Kärleken beskrivs som röd, i sin mest intensiva fas som glödande och intensiv, en okontrollerbar kraft. Kärleken berusar och förlöser med ena handen, med den andra krossar den och förgör. Med röda rosenblad strör Cupido de älskades läger i en berömd målning av Bronzino, medan kärlekens sanna natur döljs bakom ett förhänge: den är en falsk gestalt som lockar med honung, men döljer sin ormkropp. Samtidigt avtäcks även kärlekens andra ansikte: ett av fasa och gränslös ångest. Det röda övergår i den svartsjukes och den förkrossades mörker. Har inte också den en mörkröd ton?

Glöd. Magma som glöder och flyter, sten som på ett obegripligt eller ogripbart sätt övergått i flytande form. Det ger mig känslan av att stenens solida form bara är ett viloläge, att så snart den hettas upp börjar den smälta, glödande röd.

Är kroppen bara ett tillfälligt skal för glöden inom oss? Eller slocknar vi inombords långt innan kroppen börjat vittra och förfalla? Gud, ge oss glöd, låt oss dö brinnande hellre än att slockna. Om döden är ett val, ge mig hellre den röda döden än den askgrå och svarta.

I den smälta magman, i stålet som tas ur ässjan slår glöden över i vitt. Det är som om utslocknandet väntar när glöden är som starkast. När jag skriver detta vet jag inte längre om jag talar om materian eller medvetandet. Extas som övergår i medvetslöshet, materia som förflyktigas i gasform, ejakulation som övergår i tomhet. Det finns en glöd och sedan inte mer.

Samma president som pyntar sig med röd slips tycks även besatt av blodet som en ersättande språklig bild, vad retoriken kallar en synekdoké, för det kvinnliga. ”Det kom blod från hennes vad-det-nu-är”, har han sagt om en kvinnlig tv-personlighet, om en annan har han påstått att ”hon blödde häftigt från en ansiktslyftning”. I allt tumult kring vad denna president säger och gör, är det lätt att glömma en av hans värsta rasistiska förlöpningar. Under presidentvalet spred han en helt osann historia om hur en amerikansk general skulle ha avrättat muslimska gerillasoldater i Filippinerna med kulor doppade i grisblod. Därmed skulle deras kroppar för evigt vara skändade. I denna lögn skymtade den gammaltestamentliga föreställningen fram om blodet som något skändligt fram, legerad med den lika gamla idén om grisens kött som smutsigt.

Rött är en färg för de obehärskade. Men det obehärskade är inte en ytterlighet, utan en mellanform. Mellan svart och vitt, värme och kyla, mellan två slags utslocknanden: mellan förgasningen och den svarta entropin.

Vitt och svart har i konsten blivit renhetsivrarnas färger, i modet asketernas och de intellektuellas. Och de oantastligas. Rött signalerar lössläppthet, liderlighet, fara, kroppslighet. Sår och stigmata, menstruation och revolution. Rodnad. Stoppljus. Red light district. Att se rött. Lidelse och lidande, glöd och glädje. Den som går klädd i rött tar en risk, ibland av rent oförstånd. Vulgärt? Banalt? Att den verkliga banaliteten allt som oftast är klädd i svart tar det ibland tid att upptäcka.

”Han kom efter Homeros och före Gertrude- Stein, en besvärlig period för en poet”. Inledningsraden i Anne CarsonAutobiography of Red lägger redan från början krokben för läsaren. En versberättelse i nutid, baserad på fragment av den antike författaren Stesichoros (som riktigt nog levde mellan Homeros och Gertrude Stein) berättar om ett av Herakles mindre stordåd, när hjälten dödade det röda, bevingade odjuret Geryon. Stesichoros berättar historien ur förlorarens perspektiv. Monstret Geryon utrustas med en mor, uppväxt, en egen hund. Herakles klyver inte bara Geryons huvud med sin pil, han klubbar sedan ihjäl också hunden. Allt i Geryons värld är rött, hans ö, vinden, hunden, boskapen, också hans drömmar.

I Autobiography of Red sipprar det röda mellan raderna i en ojämlik kärlekshistoria mellan två unga män. Geryons vingar är röda (berättelsen ifrågasätter dem aldrig), en vulkan exploderar i rött och aska, rosor kvider när de bränns av eftermiddagssolen. Det röda är inte en symbol eller betydelse utan snarare en egenskap hos texten. Hos Geryon själv är det en sårbarhet som gör honom lika röd inuti som till det yttre. ”Vem kan ett monster skylla för att det är rött?” Geryon är den som älskar mest och därför också den sårbaraste. Herakles liv fortsätter efter sina egna linjer, Geryons rör sig kring en punkt. En röd punkt. Det är inte en berättelse om svaghet, utan sårbarhet som en förutsättning för att på allvar kunna se och leva. En obalans och otillräcklighet. Något rött.

Har rött ett ljud, ett läte? Synestesier kallar man sådana översättningar mellan olika varseblivningar. Hur luktar svart? På sin höjd kan vi ge svar som är giltiga för oss själva, som enskilda individer. Men kanske är frågorna fel ställda. Det vore rimligare att reflektera över färgernas känslomässiga sidor. Kanske är vitt och svart rationella signaler, rött en irrationell. Konventionellt förknippar vi rött med passion. Vi kan lägga upp ett uppbåd av biologistiska argument för olika färgers inverkan på vårt psyke. Mörker lockar den som söker skydd, ljus den som behöver behärska och kontrollera — eller synas. Grönt är oftast något växande, organiskt. Men det röda är lika mycket en varningssignal som ett visuellt lockrop, och rimligen just därför en avvikelse. Kanske skulle vi trubbas av fullkomligt i en röd värld, också känslomässigt, därför att det röda då förlorar sin roll. ”Låt mig bli ett kopparrött vrål i den tidiga gryningen då alla slumrar” skriver Artur Lundkvist i en dikt ur debutsamlingen Glöd från 1928. Men ett gryningsvrål som aldrig tystnar…?

Kanske är det ändå rätt: vi ska närma oss rött med försiktighet. Bara en vampyr kan frossa i det röda utan att förgås. N

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.