Välspelat, viktigt – men för mycket feelgood

av Zinaida Lindén

Frank ”Tony Lip” Vallelonga (Viggo Mortensen) är desperat: han blev av med sitt jobb som utkastare vid en nattklubb i Bronx. Svälta behöver han inte göra: i en galen tävling glufsar han i sig 26 korvar i ett sträck. Men han har en fru (Linda Cardellini) och två barn att försörja.

Året är 1962. I de italienska kvarteren i New York vimlar det inte av hederliga jobb. En dag bjuds Tony till en intervju i en elegant lägenhet bakom Carnegie Hall. Don Shirley (Mahershalla Ali) är en ung pianovirtuos utbildad vid Leningrads konservatorium. Förfinad, närmast aristokratisk till sitt sätt, språkkunnig – men oändligt ensam. Pianisten ska snart på turné och behöver en chaufför, assistent och livvakt i ett.

På 8 veckor kan Tony förtjäna 800 dollars. Men pallar han för ett sådant jobb? Resmålet är nämligen rasismens näste, Sydstaterna, och Shirley är mörkhyad. Att putsa skor åt en sådan person vore ovärdigt, anser Tony som nyss skällt ut sin fru då hon anlitat två mörkhyade rörmokare. Hur som helst följer Tony med till södern, med en ”green book” som manual – en broschyr som afroamerikaner använde för att hitta restauranger och hotell där de var välkomna i de segregerade miljöerna. En annorlunda vänskap uppstår under resan.

Denna roadmovie bjuder på en hel del vacker musik, både klassiskt och jazz. Det är tonsättaren Kris Bowers som spelar piano i stället för Ali, men illusionen är fullständig.

Rollsättningen är rätt så överraskande: en dansk som föreställer en italiensk-amerikan uppvuxen i Bronx? Men Mortensen övertygar, en värdig motspelare till Ali – som tidigare vunnit en Oscar för Moonlight och som nyss vann en Golden Globe för Green Book.

Skådespelarduon och soundtracket är det bästa med filmen. För regin står Peter Farrelly, känd för de skruvade komedierna There’s Something About Mary och Me, Myself & Irene som han gjort med sin lillebror Bobby.

Green Book, som är baserad på en sann historia, har fått både ris och ros. Filmen vann Golden Globes för bästa komedi, bästa manliga biroll och bästa manus. Samtidigt har den kritiseras av den riktige Don Shirleys bror Maurice: den vänskap som de två männen utvecklade var tydligen rätt ytlig, dessutom var Shirley annorlunda som person än Alis rollfigur. Många blev besvikna på Nick Vallelonga, den riktige Tonys son, som är filmens manusförfattare och som syns i en biroll: år 2015 skrev han ett islamofobiskt inlägg på Twitter. Till saken hör att Ali är muslim.

Green Book kryddar allvarsamma ämnen som civilkurage och integritet med en massa dråpliga anekdoter. Tuffingen Tonys väg från vardagsrasism till antirasism är lite väl enkel. I filmen finns för många allusioner på My Fair Lady (Tonys accent tilltalar inte pianisten), för många kärleksbrev till Tonys fru som pianisten dikterar à la Cyrano de Bergerac, för mycket KFC-kyckling. Finalen känns tillrättalagd.

Ändå förtjänar Green Book en större publik: en hälsosam påminnelse om att det inte var så länge sedan en mörkhyad person inte ens fick gå på samma toalett som en vit. Även italienare ansågs vara ”färgade” i USA. I en scen kallar en sydstatsman både Shirley och Tony för jänkare. Denna charmiga dramakomedi med en bred kontaktyta är viktig i våra tider, då det gäller att nå ut och bekämpa xenofobin.

Ali spelar Shirley med stor insikt och värdighet – en mångbottnad, lidande ”utvandrare” från sitt eget samhällsskikt. Namn som Aretha Franklin känner pianisten knappt till, samtidigt som han verkar veta allt om Dmitrij Sjostakovitj. Utanförskap är ett av filmens centrala teman. Mycket allvar här, men då Ali ler kan hans leende smälta isberg.

Green Book. USA, 2018. Regi: Peter Farrelly. Manus: Nick Vallelonga, Brian Currie, Peter Farrelly. Foto: Sean Porter. Musik: Kris Bowers. I rollerna: Viggo Mortensen, Mahershalla Ali, Linda Cardellini.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.