Det var slutet av 60-talet eller början av 70-talet, tidpunkten är lite suddig, men det som hände är desto glasklarare bevarat i minnet. liksom omständigheterna. Lilla Teatern hade haft en premiär, vi hade samlats en grupp människor på scenen efteråt, diskussionens vågor gick höga. Jag kom att säga något om tillfredsställelsen i att åka tåg till avlägsna platser, under dagar och nätter långsamt närma sig målet, helt konkret ta till sig avståndet, växa in i det. Då sköljde en hink isvatten över mig, en ordknapp men välformulerad offentlig och tillrättavisande utskällning. Jag – och alla närvarande – fick veta att jag var en totalt oduglig samhällsmedlem. Förflyttning till en annan plats fick inte ta tid. Att njuta av själva förflyttningen var höjden av egoism. Om man reste skulle det ske per flyg.
Varje tid har sin anda, så också den jag talar om nu. Den som talade var dessutom en av de tongivande uttolkarna och vägvisarna för den aktuella tiden, och jag liksom de övriga närvarande insåg omedelbart vilken urusel människa jag var.
Åren som gått har inte lyckats rucka på min ursprungliga åsikt. Men de har heller inte lyckats skapa något som helst slag av försonande skimmer, tillåtit mig något slags axelryckningar av det lätta slaget. Flera av de närvarande är redan döda, också talaren, men skammen lever och har hälsan och har blivit en av de byggstenar som formar mitt liv.
Så dyker den här incidenten fortfarande upp när jag minst väntar den, med jämna eller ojämna mellanrum. På senare tid har den haft ett större behov än vanligt av att påminna om sin existens. Häromveckan satt den och kurade bakom Evitskogs snötyngda granar.
Det var den där veckan då snön vällde över oss och vinden avhöll sig från att skaka ner den, lät den sitta kvar också på de tunnaste av grenar, de skiraste av strån. Vägarna var vita på ett sådant sätt att det krävdes nya ord, aldrig förr använda, för att beskriva dem. Och jag genomsköljdes av en känsla av tillfredsställdhet, sådan som ett barn känner, sådan som jag kände när jag var barn över att snö hade fallit, att föret var gott, att vi kunde resa hela familjen och hälsa på en av mina mostrar i Köklax som planerat var. Med sparkstöttingen, familjens fortskaffningsmedel så länge snön tillät det. Avståndet var inte längre än sex–sju kilometer, men det fördubblades med återresan. Vår familj bestod inte av mer än fyra personer, två vuxna och två barn, men vi skulle alla få plats på en sparkstötting. Mamma satt på sitsen med min lillebror i famnen, vanligen inpackad i en filt (eller ett fårskinn, om det var riktigt kallt), jag stod på medarna mellan pappa och styrstången och försökte undgå att halka ner. I uppförsbackarna steg mamma förstås av och bar lillebror. Nu föll plötsligt allt det här över mig; den intensiva fröjden över det strålande väglaget, det osannolika föret, frånvaron av sand och salt, inte ens barndomens bromsande högar av hästkacka störde utsikten. I hela kroppen kunde jag känna kälkens framfart – och så var skammen där: Att resa får inte ta tid. Det är höjden av egoism att njuta av själva förflyttningen.
Nu var sparkstöttingen förstås inte med oss i Evitskog, men den behövdes inte, så starkt var minnet i kroppen, tydligen ytterligare en av byggstenarna.
Sen gick det inte många dagar innan skammen igen gjorde sig påmind. Jag hörde på ett samtal som handlade om att undvika att flyga så långt det bara var möjligt. Det talades om att man kanske borde börja åka tåg i stället. Men frågorna var många. Hur skulle man bete sig? Det borde ju gå, men vilka förberedelser skulle det kräva? Hur skulle man kunna ordna med hyresbil när man kom fram, till exempel? Och alla andra praktiska frågor som dök upp? Det borde ju dock vara möjligt?
Jo, jag minns att det var möjligt. Och att man gjorde så här: Först sparade man pengar tills man hade fått ihop så mycket att det räckte till att köpa en biljett. Spartiden växlade förstås beroende på olika omständigheter, ibland kunde det ta ett år (nu talar jag om tiden före interrail). Sen steg man på tåget. Och så åkte man.
Idag riskerar man inte ens en offentlig utskällning.
Skribenten är fd ansvarslös tågresenär.
