Falsk skuld och falska offer

av Joel Backström

Offer, skuld och syndabockar spelar, som René Girard har framhållit, en central roll i alla kulturer. Dagens västerländska kultur är inget undantag, men hos oss förekommer de här idéerna i en ovanlig konstellation.

Mänskliga kollektiv – grupper, nationer, civilisationer – tenderar att bindas samman av en misstänksamt upprätthållen uppfattning om sin egen förträfflighet, som motsvaras av tendensen att förneka den skuld kollektivet ådrar sig genom att göra utsatta grupper till offer för förtryck och till syndabockar för kollektivets inre spänningar. Misstänksamheten och förnekandena visar naturligtvis på en förträngd medvetenhet om just denna skuld, och om att man inte alls är så förträfflig egentligen, men det vill man inte öppet erkänna.

Lite karikerat kan man säga att väst idag karakteriseras av en, ytligt sett, motsatt tendens: vi menar att vi är värst, och vill framhålla allt ont vi gjort. Bland ”progressiva” européer och amerikaner har etnocentrismen i att framställa oss som måttet på mänsklig förträfflighet varit ett kardinalbrott åtminstone sedan andra världskriget, och det har uppfattats som plikt att lyfta fram offren för det våld – sexistiskt, rasistiskt, och så vidare – som utövats inom vår samhällsordning. Den här kollektiva benägenheten för skuldtyngd självkritik har uppenbart inte hindrat västerländska aktörer från att framgångsrikt driva ekonomiska och andra maktintressen, vilket naturligtvis utlöser en ny våg av västlig självspäkelse för vårt hyckleri.

Hävdandet av vår kollektiva skuld är faktiskt ett skådespel, det är inte allvarligt menat.

Vi kan vara ”storsinta” nog att bekänna vår skuld, för det kostar oss ingenting, tvärtom slår vi moralistiskt mynt av det. Helst tar vi på oss skulden för historiska oförrätter som inte längre kan gottgöras på något meningsfullt sätt, som slaveriet. Vi är mindre skuldtyngda när det till exempel handlar om att skriva handelsavtal, där både rättvisa och solidaritet med de fattiga, och därmed också förluster i vår relativa maktposition, blir en reell möjlighet.

Men falskheten i hävdandet av vår särskilda skuld har också andra sidor. Ta slaveriet. De flesta i väst identifierar självklart slaveriet med den transatlantiska slavhandeln, då européer skeppade afrikanska slavar till Amerika. Vi tänker sällan på den arabiska slavhandeln med afrikaner, som troligen var av ungefär motsvarande omfattning i människomiljoner räknat, eller den interna afrikanska slavhandeln, som araber och européer inte skapade utan utnyttjade för sina egna syften.

Varför? Är det kanske för att vi, som absolut inte längre vill påstå att allt gott kommer från oss, att vår börda är att civilisera resten av mänskligheten, ändå uppfattar oss själva (väst) som upphovet till allt ont här i världen, eller i alla fall allt ont som räknas?

Attityden tycks fortfarande vara att vad ociviliserade infödingar gör varann inte bekommer oss. Vi kan visserligen sympatisera med offren för hungersnöd i Afrika, säg, men så länge de ansvariga för hungersnöden är andra afrikaner, chockerar det oss inte på samma sätt, det väcker inte samma storm av indignation, som om det var västliga intressen som stod bakom. Varför inte? För att vi inte förväntar oss civiliserat beteende av afrikaner? Och om den långa historien om hur européer förslavats av andra européer (och av araber) är relativt okänd, är det kanske för att vi inte vill uppfatta oss som offer, utan arrogant ser oss som världens herrar som gjort andra till offer?

När jag skriver ”vi” här är mitt syfte inte att komma med påståenden om hur vanlig den här attityden är hos ”oss”, utan snarare att ställa en fråga till var och en om hur långt den eventuellt känner igen reaktionen, känner igen sig i detta ”vi”. Poängen är inte att just detta västerländska vi är ett särskilt arrogant och etnocentriskt kollektiv, utan tvärtom att peka på den hemliga arrogansen som ligger i att tro att vi är exceptionella, på gott eller ont.

En sån övertro gör oss blinda både för att alla kulturer har sin ruttenhet och för de reella, men begränsade, skillnader som faktiskt existerar mellan olika kulturella traditioner, till exempel vad gäller familjens och klanens roll i organiseringen av det sociala livet, relationerna mellan könen eller naturuppfattningen. Såna skillnader kan vara högst betydelsefulla, men det handlar inte om en skillnad mellan ”onda” och ”goda” kulturer, mellan Offer och Förövare. Att bekymret om den egna etnocentrismen hos oss blivit ett kulturellt dominerande drag skapar inte heller en sån skillnad, utan gör bara att det onda tenderar att få än mer indirekta, försåtliga uttryck.

När en av ”oss” tar en ära i att fördöma vår kulturs övergrepp och be om ursäkt för vår skuld, visar det inte bara på en arrogans i förhållande till andra kulturer, som reduceras till blotta offer. Det skiljer också den dömande personen från dem bland oss som inte insett vår förmenta skuld. Den som dömer kan uppfatta sig som moraliskt högre stående just genom att hon åtminstone bekänt sin del i skulden, och därmed kan själva skuldmedvetandet paradoxalt nog inge henne en känsla av djupare skuldfrihet.

Det finns en motsvarande falskhet i tendensen att spela på andras skuldkänslor genom att iklä sig offerrollen, en tendens så utbredd idag att till och med de vita, heterosexuella, köttätande män som tilldelats rollen som Förtryckaren Förkroppsligad gärna framställer sig som förtryckta offer, som utrotningshotad art.

Falskheten i varje offerroll ligger i att bara den som anser sig berättigad till och av kollektivet förväntar sig god behandling och upprättelse för de oförrätter den eventuellt fått utstå – den som alltså inte (längre) är ett offer i egentlig mening, inte fördömd utan privilegierad – kan känna den indignerade känslan av moralisk överlägsenhet i egenskap av ”offer” som man ser överallt idag. Jordens fördömda bär sina gula stjärnor med helt andra känslor.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.