Den tidiga vårens uppvaknande energi bär med sig en koldixidmättad bismak av klimatångest, och på samma sätt präglas det gryende valåret av den kaotiska miasma som nu definitivt spritt sig från västvärldens politiska maktcentrum till avkroken Finland. Det är ännu bara en föraning, men jag tror att det hypermedialiserade, algoritmstyrda, postmoderna, kaospolitiska fulspel som personifieras av Donald Trumps valkampanj och regering nu har fått stadigt fotfäste i vårt politiska system. Om så är fallet kommer 2019 att bli ett ömsom hysteriskt deprimerande och underhållande år olikt det mesta vi sett i finsk politik.
Även om Paavo Väyrynen, med flankstöd av väpnare som Ilja Janitskin och mysteriefiguren ”Börje Börgelssön”, sin vana trogen redan varit i farten med utspel som osar en underbar blandning av dumhet och cynicism, så innebar för mig det mest definitiva järtecknet för det kommande valet Juha Sipiläs upptåg att taktiskt fälla sin egen regering i ett försök att rentvå sitt solkade parti i ögonen på Centerns förbittrade fotfolk.
Min magkänsla förstärks då jag, inspirerad av en Twitterdebatt, undersöker de två liknande men inte identiska valmaskiner som Sanoma Groups tidningar Helsingin Sanomat och Ilta-Sanomat lagt upp inför valet. Särskilt kvällstidningens valmaskin kan enkelt sammanfattas som vulgariserad konservativ identitetspolitik.
Dominerande teman är extremt vinklade frågor antingen om att köpa, äga och köra personbilar, eller den militärstrategiska betydelsen av vegetarisk mat för värnpliktiga. Om inte det känns gammalmodigt nog att reta upp imaginära fiender i ”vänsterbubblan” kan den reaktionäre internetkrigaren känna adrenalinkicken av att med ett klick instämma med sina politiska idoler om att barn minsann borde få agas av sina lärare.
Det är osäkert huruvida Sannfinländarnas framtida regeringsmedverkan skulle förmå Finland att bryta mot både FN:s flykting- och barnkonventioner. Med det är förstås inte poängen. Snarare än politisk substans handlar det om att anlägga en identitet i möjligast aggressivt motsatsförhållande till ”motståndarsidan” – liberala, högutbildade storstadsbor som Jani Toivola eller Li Andersson – i hopp om att göra motståndarna upprörda.
Det spelar ingen roll om den egna positionen blir självmotsägande, eller om den i slutändan drabbar en själv. Om en lärare under ett vredesutbrott pryglar ens barn är det okej så länge en ”suvakki” läser i tidningen om det och blir ledsen.
Att rösta mot sina egna intressen är förstås inget som bara högerväljare kan luras till, och det har Sanoma också förstått. Är man politiskt övertygad och konsekvent nog att kryssa i alla avsiktligt dumt formulerade vänstersvar i valmaskinen (”Ja, jag vill tvinga alla soldater att äta morötter hela tiden och beskatta intelligenta och begåvade människor EXTRA hårt, lol!”) så kunde man tro att Sanoma skulle ge Vänsterförbundet, De Gröna eller SDP som huvudalternativ. Men så är inte valmaskinens algoritm konstruerad, vilket bland annat de Grönas riksdagsledamot Jyrki Kasvi påpekade i en tweet som skapade diskussion söndagkvällen den 10 mars.
I stället serveras användaren en vag förklaring om att maskinen ”sätter parti före person”, vilket innebär att alla toppalternativ hör till det nygrundade Feministpartiet (samt ett oväntat komiskt inslag från Djurrättspartiet som jag knappt någonsin hört talas om). Jag scrollar förbi tre kandidaters mångordiga profiler innan valmaskinen minns att ”Ajjo, du hade ju faktiskt 90 procent kompatibilitet med det här ‘Vänsterpartiet’ här nere också…”
Man kan ju välja att lita på att HS, IS och Sanoma Group faktiskt tror att vänsterväljare får mest politisk valuta för sina röster genom att ge dem åt nygrundade partier utan politisk profil, som ogillar ordet ”socialism”, och som har runt en procents stöd i gallupmätningarna. Det är realistiskt att Feministerna får in en kandidat i detta val, och således får verkligen de människor som gett dem sin röst en chans att påverka politiken. Det är inte heller garanterat att de omsätter sitt politiska kapital i en nyversion av den identitetspolitiskt uppfräschade men i grund och botten högerinriktade politik som tidigare förlänade De Gröna epitetet ”Samlingspartiets parkavdelning”. Men då man ser på hur partierna i akt och mening planerar att göra så känns det lite väl magstarkt.
Feministerna är nämligen i valförbund med Liberalpartiet (i Helsingfors, red.anm.), vars politiska profil är lika fjärran vänsterns som Sanomas favorit Samlingspartiets. Liberalernas profil ligger faktiskt så nära Samlingspartiet att en samlingspartistisk användare av valmaskinen kan få lov att klicka sig igenom några liberalkandidater för att hitta sitt parti. Men liberalerna har lägre profilerade kandidater än Feministpartiet. Det är i stället den tredje medlemmen av valförbundet (i Helsingfors, red.anm.) som är mer uppseendeväckande.
Den tredje medlemmen är Piratpartiet, vars libertarianska, internetfrihetsfokuserade profil likaså ligger rätt långt från den socialism som Vänsterförbundet (och, om man ska tro dem, feministerna) representerar. De har tidigare kämpat i den finländska politikens marginal och haft problem med att definiera sitt budskap och nå över röstspärren. Men i år ställer de upp en figur som kan ändra på detta.
Piratpartiets kandidat Petrus Pennanen valdes 2017 in i Helsingfors kommunalfullmäktige med 1364 röster. Med sitt långa bleka hår och sin färgglada utstyrsel liknar han ett mellanting mellan psykedelisk alv och Bitcoin-spekulant. Han skiljer sig från politikermassan genom att odla en underhållande och lätt mystisk persona: han har bland annat kampanjat med sloganen ”kärlekens ambassadör”, som även skymtade på teknofester och festivaler. På så vis har han lyckats samla en entusiastisk anhängarskara av främst ungdomar som tycker att etablerade partier är tristare än hans vidlyftiga prat om hur världen ska räddas med Thorium-reaktorer.
Pennanen är en ekonomiskt välbeställd VD för ett framgångsrikt företag och säger sig ”inte tro på en föråldrad höger-vänsterskala”, vilket vi numera vet är nyliberalt nyspråk för i stort sett steroidkapitalism med homoäktenskap och laglig narkotika. Han är också den kandidat i Helsingfors småpartiförbund som i nuläget har störst chans att bli invald.
Det här skulle betyda att väljare i Helsingfors som identifierar sig som vänster och röstar på Feministpartiet inte bara löper risken att kasta bort sina röster, utan att de går till en nyliberal VD-politiker vars mål och intressen ligger tvärt emot deras egna, eftersom de låtit sig vägledas av en algoritm utformad av deras politiska motståndare.
Den politiska manöver som jag inte kan bevisa att Sanoma här försöker genomföra, skulle vara ett perfekt exempel på hur informationsteknologiskt fulspel håller på att bli en allt viktigare del av politiken också här i Finland. Att politikern som personligen skulle dra mest nytta av detta fulspel i första hand driver en agenda för att bygga science fiction-teknologi med magiska undermedel är ett bevis på att inte bara algoritmpysslandet utan också den reality show-aktiga dumheten från Trump-eran nu äntligen nått hit.
Uppdatering: Den 18 mars meddelade HS att valmaskinens algoritm ändrats så att rekommendationerna görs på basen av partiernas medelvärde, vilket hindrar att små partier av väldigt likasinnade kandidater dominerar resultaten.
För klarhetens skull:
- Piratpartiet har ingått valförbund med Feministiska partiet, Liberalpartiet och Djurrättspartiet i Helsingfors. I flera övriga valdristrikt, bland annat Vasa, Nyland och Egentliga Finland, består valförbundet endast av liberalerna och piraterna.
- Feministiska partiet har i Birkaland ingått valförbund med Djurrättspartiet och Kommunistiska partiet. Feministiska partiet ställer också upp kandidater i alla övriga valdistrikt, men på egen lista, frånsett ovan nämnda valförbund.
- Djurrättspartiet ställer upp kandidater på egen lista också i Egentliga Finland och Nyland.
