IS är starkare än någonsin tidigare i Sydostasien. Efter striderna i Marawi City varnar experter för en ny våg av terror. Ny Tid har besökt ruinerna som tvingar stora delar av Marawis lokalbefolkning att leva som internflyktingar i sin egen stad, förbjudna att återvända till sina hem. Deras långa väntan har skapat stor ilska och fått många att stödja en ny våg av IS-attacker.
Stängt. Krigszon, står det på skylten framför ruinerna av den förstörda stadskärnan i Marawi City, som bland folket kallas Ground Zero.
Från taket på andra sidan floden blickar Saawiya Ibrahim Amate (48) ut över sin förstörda stad. Hon pekar på den gamla moskén, som mirakulöst har överlevt fem månader av strider. Hennes hus ligger i närheten. Där är hon född, precis som hennes föräldrar, deras föräldrar och generationerna innan.
– Hela mitt liv finns där, men jag får inte åka dit, säger hon.
Amate är en av de över 230 000 människor som fortfarande lever som internflyktingar sedan kriget mellan Islamiska Staten och Filippinska armén i Marawi City bröt ut för snart ett och ett halvt år sedan.
– Hela mitt liv försvann på några timmar.
Men hennes sorg har småningom övergått till ilska. Hon och många andra lägger ansvaret för kaoset på regeringen. Även om den filippinska armén länge stridit mot olika islamiska rörelser i regionen, har de inte tagit hotet från Islamiska Staten på tillräckligt stort allvar.
– Vi muslimer har alltid varit bortglömda av regeringen i Manilla. Om de bara hade lyssnat på folket från Marawi tidigare hade detta aldrig hänt, säger hon.
Det är en vanlig åsikt bland muslimer i södra Filippinerna som i åratal lidit av regionens brist på utveckling, och det har fått många, framför allt unga, att radikaliseras.
– Många fler kommer ansluta sig till rebellerna om vi inte får komma hem snart, säger Amate när hon långsamt går ner från taket.
Det nya kalifatet i Sydostasien
Den 23 maj 2017 bröt strider ut i utkanterna av Marawi City. Vid en vägspärr strax utanför Marawi attackerades filippinska säkerhetsstyrkor av krigare under befäl av Isnilon Hapilon, en ökänd befälhavare för den lokala militanta gruppen Abu Sayyaf. Ett hundratal beväpnade IS-allierade jihadister följde dem, och på bara några timmar hade de drivit bort armén och tagit kontroll över stora delar av staden.
Angreppet var ingen en slump. Snart visade det sig att Hapilon tillsammans med andra lokala jihadister ledda av bröderna Omar och Abdullah Maute gjort ingående förberedelser för att ta över Marawi, och hade finansierats av IS ledning i Syrien och Irak med 1,5 miljoner dollar.
Nyheten spreds nästan omedelbart på meddelandetjänsten Telegram som ofta använts av IS-anhängare runtom i världen. Bilderna som cirkulerade via chatten visade hårda strider, brutala avrättningar och explosioner, och gjorde på några timmar erövringen till en världsnyhet.
Chocken gick genom Filippinerna, och resten av världen. IS menade för första gången allvar i Sydostasien. Den svarta flaggan var hissad i Marawi City.
Månaden efter ägnade IS-tidningen Rumiyah ett helt nummer åt kriget i Marawi, och åt att IS ledare Abu Bakr al-Baghdadi utnämnde Hapilon till IS emir i Sydostasien. Det sågs som ett första steg mot ett officiellt erkännande av upproret i Marawi som en del av det så kallade kalifatet. Krigare från hela regionen uppmanades samtidigt att resa till Filippinerna för att stöda kampen.
Kort därefter utropade president Rodrigo Duterte undantagstillstånd och militärlagar infördes i Filippinernas södra regioner. Tre dagar senare inledde han en massiv flygangreppskampanj för att snabbt försöka ta tillbaka initiativet i striderna. Nästan 300 000 människor tvingades fly, och stora delar av Marawi jämnades med marken.
Och till slut, efter fem månader av hårda strider, flydde de sista jihadisterna Marawi.
Nu, ett år senare, är fortfarande 230 000 människor hemlösa, enligt Röda korset. De flesta bor hos släktingar eller i läger för internflyktningar bara några kvarter från sina gamla hem. Anledningen sägs vara att det finns odetonerade sprängämnen som tar tid att röja undan.
En tickande bomb
Men vad ska de återvända till? Staden ligger i ruiner.
– Allt är förstört, hela vårt liv ligger i ruiner, säger Amate innan vi skiljs åt.
Med hjälp av kinesiska investerare vill regeringen bygga upp staden igen. Det finns långtgående planer på att bygga upp stadskärnan till ett Dubai-liknande handelscentrum för regionen.
Planerna har mötts med ilska bland invånarna. Stadens muslimska majoritet misstänker att myndigheterna ser förstörelsen som en möjlighet att driva bort människor från sina hem och istället låta utländska affärsmän ta över staden.
Men det vågar ingen säga öppet. Militärlagarna är fortfarande i kraft och människor kan bli arresterade eller till och med dödade utan brottsmisstanke.
– De som öppet har kritiserat regeringen har fått textmeddelanden där de hotas med arrestering, berättar Drieza Lininding, ordförande för den lokala fredsorganisationen Moro Consensus Group.
Vi möts på ett kafé i staden Iligan, några mil från Marawi. Han är en av de få som fortfarande vågar kritisera regeringen.
– Min stad är för viktig för att försvinna. Marawi är vår identitet. Vi kan inte bara börja om någon annanstans. Vi har sagt till regeringen att återuppbyggnaden måste börja ur folkets vilja, som vi hade det förut. Varken mer eller mindre, säger han.
Oron för stadens framtid är resultatet av åratal av misstro mot regeringen, förklarar han. Enligt honom använde regeringen oproportionerligt våld då den tog tillbaka staden. Skolor, sjukhus, och i stort sett allt annat är förstört, vilket han tror gjordes för att bereda marken för framtidsplanerna. Om myndigheterna inte tar problem på allvar kan det gå fel igen, varnar Lininding.
– Många kommer att gå med i terroristgrupper för att hämnas det vi förlorat i Marawi. Jag ser det som en tickande bomb. IS växer snabbt just nu, säger han.
Vem tjänar på kaoset?
Det är svårt att säga huruvida det Lininding säger stämmer. IS led stora förluster i Marawi och många av deras ledare dödades, inklusive Hapilon och bröderna Maute. Dessutom samarbetar flera länder i Sydostasien numera för att förhindra att IS utökar sitt inflytande i regionen. Grannländerna genomför dagligen flyg- och sjöfartspatruller på Suluhavet samtidigt som underrättelsetjänster utbyter information med varandra.
Även om striderna i djungelområdena i regionen har intensifierats och bombattackerna blivit mer regelbundna så vinner militären mark, uppger Gerry Besana, talesman för den filippinska armén.
Men det råder delade meningar om vem som tjänar på kaoset.
I ett tomt klassrum på Mindanao State University träffar jag statsvetaren Octavio Dinampo. Han säger att det som från början var en lokal konflikt snabbt fick en internationell karaktär för några år sedan då IS skickade en delegation för att rekrytera Hapilon.
– När han svor lojalitet till IS 2014 fick han mycket pengar i gengäld. Det användes för att finansiera slaget om Marawi, skaffa vapen och rekrytera nya medlemmar, säger Dinampo.
Och det lyckades. Hapilon förenade de tidigare splittrade islamisterna i regionen genom överbygga klanskillnader och lokala intressen. Tidigare rekryterades främst fattiga och lågutbildade, men efter att IS involverades är det plötsligt unga, ideologiskt drivna muslimer från medelklassen som ansluter sig.
Dinampo menar att kriget i Marawi har varit en stor framgång för extremisterna. På grund av den internationella uppmärksamheten har utländska jihadister från Syrien och Irak rest till Filippinerna. Enligt honom är de huvudsakligen upptagna med rekrytering i de västra provinserna av Mindanao.
– De är inte så många, men de bär på en farlig ideologi. De citerar verser från Koranen om martyrskap och jungfrur i paradiset, vilket övertygar många ungdomar att följa dem. Och du kan se hur framgångsrikt det varit så här långt, säger Dinampo.
Han sätter upp ett finger i luften.
– Här i trakten är det många som ofta gör detta tecken. Det betyder att det finns en Gud, och Muhammed är hans profet. Och det finns bara en Mujahedeen, och det är IS, säger Dinampo.
Hopplöshet
På universitetsbyggnadens tak några kilometer från Marawis stadskärna börjar mörkret falla. Där sitter fortfarande några studenter och blickar mot ödsligheten bland ruinerna. De drömmer om att någon gång få komma hem igen, även om det kommer att ta tid. En av dem är Suharto Burungawan. När jag frågar om han tror att han snart får komma hem, tittar han uppgivet på mig.
– Till vårt hus? Det tror jag inte. Jag läste på Facebook för någon timme sedan att återuppbyggnaden av Marawi återigen blir uppskjuten till juni. Det har ändrats så många gånger att jag tror vi måste räkna med att det kommer att ta flera år, suckar han.
Genom sin kameralins ser han återigen mot förstörelsen.
– Jag använder min kamera för att se vad som händer där nere. Det har blivit en vana för mig att komma hit och titta ner på Marawis stadskärna. Vi har bott där sedan vi föddes, och det är den enda plats vi känner till. Vi saknar den, säger han.
Suharto, Amate och 230 000 andra tvingas fortsätta leva i ovisshet, bara några kvarter från sina hem. Många av dem har redan tröttnat på vänta. N
Med bidrag av Lennart Hofman
