Jag kände mig alltid så sorgsen efter att ha besökt min mormor, då hon fortfarande levde. Det var smärtsamt att tvingas lämna henne i ensamhet varje gång jag reste tillbaka till det avlägsna land där jag för tillfället bodde. Precis så är det också för författarjaget i ungerskfödda Nora Szentiványis debutroman Lägenheten.
Hon bor i Norge, hennes föräldrar flydde till väst under kommunisttiden då hon var ett spädbarn. Hennes mormor stannade kvar i Budapest. Varje år besöker hon pliktskyldigt, nästan tvångsmässigt, mormodern i hennes lilla lägenhet. Men trots att hon känner både obehag och har svårt att prata med sin mormor, gråter hon tyst för sig själv när hon åker iväg.
I över 50 år har mormodern bott i samma lilla lägenhet, vars samtliga vrår författarjaget kan erinra sig i sömnen. Alla dess defekter och tillkortakommanden. Det trånga köket med gasspis och plats för två personer åt gången, det vita gallret utanför fönstret på nedre botten som ger en falsk trygghetskänsla, och toaletten med spolkedja och handfat i badrummet bredvid.
Det var också där författarjaget levde sitt första levnadsår tillsammans med sina föräldrar, ända tills dagen då de lämnade landet i all hast. Att fly utan förvarning var det säkraste sättet att lyckas med flykten.
Så en dag när mormor kom hem från arbetet på fabriken fann hon lägenheten tom. Hon hade lämnats ensam.
”Pappa sade alltid att man kan inte leva i en diktatur”, upprepar författarjaget.
Senare hade mormor möjlighet att återförenas med sin familj i väst, men det ville hon inte. Det irriterar dotterdottern att hon inte tog den chansen. Men samtidigt finns förståelsen för att hon valde ensamheten i en för henne känd omgivning.
Trots att Szentiványis roman är repetitiv har den ett intensivt flyt. Författarjagets Ungernbesök i nutid blandas med minnen från resor till landet i barndomen. Allt kretsar kring det lilla livet: lägenheten, den lilla vingården där mormodern tillbringar många somrar, och de många släktingarnas öden som präglades av krig, sovjetisk ockupation och kommuniststyre.
Hon avskyr landet och vad det har gjort med folket. Ändå reser hon oavbrutet dit varje år även när hon är vuxen och har en egen familj.
Varje gång bor hon, maken och deras två söner, i lägenheten. Det är deras enda sätt att hinna träffa mormodern, som inte så gärna lämnar sin bostad. De varvar turistattraktioner med besök hos släkten.
När hon rör sig ute på stan pratar hon engelska fast hon kan ungerska. Hon gör till och med allt för att försöka att undvika att säga sitt ungerska namn. Hon skäms för att Ungern i dag har stängt gränserna och inte erbjuder fristad åt någon på flykt.
Jag fångas av hur Szentiványi undersöker sitt slitsamma men samtidigt fascinerande band till sin släkt och sitt ursprungsland. Bandet är obrytbart, det håller fast, ibland tvångsmässigt, och samtidigt identitetsstärkande och livsbärande. Om än inte på ett självklart sätt.
Foto: Pernille Marie Walv
Nora Szentiványi:
Lägenheten.
Albert Bonniers Förlag, 2019.
