Matilda Gyllenbergs debutroman Det Lungsjuka huset utspelar sig vid Himlagetsvägens husbolag, ett villaområde i den fiktiva staden Lockum i Norge. Den namnlösa huvudpersonen och hennes man John har fått ärva ett hus med en äldre interiör och huvudpersonen skrider snabbt till verket för att modernisera det. Johns farmors ”längtan efter föremål på varje yta, skatter i kistorna, tunga mörka nationallandskap på väggarna” får ge vika för huvudpersonens dröm om fler fönster och mer ljus, färre väggar och mer öppenhet, vita ytor och lätta möbler.
Men någonting dröjer sig kvar, en viss instängdhet och unkenhet från det förgångna vill inte riktigt skingras. ”Kanske är det fel på själva byggnaden. Något i väggarna, bakom tapeten”. Parets barn, som går under namnet Persikopastejen, får utslag på huden och kliar sig ständigt, huvudpersonen är säker på att det har något med luften i huset att göra, att något från det förflutna förpestar den.
I en gammal dagbok börjar huvudpersonen läsa om Hild som kom till husbolaget med husvagn i slutet av åttiotalet. I takt med att huvudpersonens förhållande med John faller samman börjar hon nysta i husbolagets förgångna. Det förflutna och samtiden behandlas parallellt, den levnadsglada och lättsamma Hild kontrasteras med den inåtvända och bittra huvudpersonen, ändå är det Hild som gått ett betydligt hårdare öde till mötes. Hild har förlorat hela sin familj och levt ett utsatt liv i London, hon hamnar med tiden i ett bohemiskt kollektiv i en förort med sin son vars far från Uganda hon inte kan få tag på.
Än en gång finns det gott om kontraster mellan Hild och huvudpersonen: det bohemiska och lössläppta kollektivet med betoning på gemenskap kontra det instängda och atomistiska villalivet. Hilds liv får allt fler törnar och hon hamnar till sist utblottad vid Himlagetsvägens husbolag i och med att Johns farfar flera år tidigare erbjudit sig att hjälpa ifall hon får problem.
Det är här saker börjar gå snett, för det finns uppenbara spänningar mellan Hilds uppsluppenhet och tendens att ta för sig av livet och ortsbornas regelbundna och vaksamma tillvaro. En dag försvinner Hilds son spårlöst. Och som om det förflutna hemsökte samtiden försvinner också huvudpersonens barn precis som Hilds för 30 år sedan.
Narrativet är uppbyggt på ett avancerat sätt med ett stramt språk, men när mysteriet sist och slutligen uppdagas lämnas läsaren lite snopen, vilket nästan är oundvikligt inom deckar- och thrillergenren.
Men det är inte själva narrativet jag fäster mig vid. De mest intressanta passagerna äger rum mellan gliporna i själva berättelsen: till exempel segment om hur husbolagets talkoanda med tiden atomiserats, om moderskapet som en opersonlig kraft som ekar från det förflutna för att bilda ”en tunnel genom generationerna”, om den moderliga intuitionen, om hur mycket man kan vara beredd att offra för att fortsätta lita på en person man är beroende av, om den begynnande lusten hos barn och den tillbakahållna lusten hos vuxna, och så vidare. Gärna skulle man ha sett författaren följa upp dessa spår på ett mer drivet sätt, för här fanns det potential till en djupare klangbotten. Berättelsens snabba thrillertempo får sist och slutligen överhanden.
Matilda Gyllenberg:
Det lungsjuka huset.
Förlaget, 2019.
