Krönika om katalanska bölder och medlöpare

av Robert Myhreld

Jaume Cabrés roman Rösterna från floden är en svepande återberättelse av katalanska människoöden från inbördeskriget till 2000-talet och en fascinerande skildring av människors kamp för att bevara sina egna erfarenheter under diktaturens totalitära minneskultur.

Ett pistolskott blåser via nackskottsgropen ut både hjärnan och höger öga på pojken Joan Ventureta. Där har ni ett viktigt moment i Rösterna från floden. Ett annat är när Rosa lämnar både sin man och byn Torena och flyttar till Barcelona. Ett tredje är när några luggslitna skrivhäften i början av 2000-talet återfinns av Cristina Bros Esplugues i en rivningsfärdig skolbyggnad. Att falangisten Valení Targa i början av 1940-talet tar över som borgmästare i Torena är en annan betydande händelse. Katten Doktor Zjivagos likgiltiga tasstvättande är i ärlighetens namn inte särskilt viktigt för berättelsen, men är det inte ett fantastiskt namn på en katt så säg?

Författaren Jaume Cabré tycks ha en djup fascination för minnet och historieskrivning. I Rösterna från floden flätas Spaniens historia samman med några skrivhäften fyllda med Oriol Fontelles bekännelser, tankar och skildringar av händelseförloppet i byn Torena under Francos­ fascistiska diktatur. Oriol riktar sig till en okänd dotter och texterna är en dåres förhoppning om att nå fram till henne efter sin död. Hans rader avviker från de ord som huggits in i marmorblocket vid hans grav som berättar det väsentliga: födelse- och dödsår men framförallt ”stupad för Gud och för Spanien”.

Boken är ett minne över ett händelseförlopp under kriget som sällan lyfts fram med någon större entusiasm, åtminstone i nordiska skolböcker. Cabré är en mästerlig berättare och mejslar långsamt, metodiskt och med precision fram tids­perioden som den utspelade sig i den sydvästra delen av Europa.

Byn Torena är scenen, männi­skorna blott människor, och därför ofrånkomligen bärare av idégods och utförare av handlingar som inte var unika för platsen. Vid Francoanhängaren Targas maktövertagande i byn kommer slitningarna mellan byns invånare fram i ljuset. Fascister eller fascistsympatisörer utgör den ena sidan, medan alla andra, som en präst konstaterade, föll inom någon av kategorierna ”ondskefulla, kriminella, mördare, kommunister, röda, ateister, frimurare, judar och katalanska separatister”. Dessa skulle ”underkuvas och likvideras” för att behaga ”vår Herre”.

Några oduglingar önskade emellertid inget annat än att bli en ”gigantisk böld i röven på Francos armé och på alla fascister”. Det är bölder som dessa som genom historiens lopp gjort mer eller mindre aktivt motstånd mot förtrycket oavsett var det uppstått.

Cabré målar upp trovärdiga karaktärer och samspelet dem emellan spänner ibland över årtionden. Han skildrar med samma trovärdighet högt uppsatta biskopar som en stenhuggares son. Cristina Bros Esplugues, Tina, undflyr sina egna problem genom att försöka reda ut vad som verkligen hände i Torena under 1940-talet. Var Oriol Fontelles fascist eller motståndsman?

Det finns inget enklare än att döma och fördöma människor. Särskilt tacksamt är det om dessa människor inte är vid liv och kan försvara sig. Finns där inga vittnen, inte en enda människa som kan berätta ur en annan synvinkel, är det ingen stor sak att förvanska en händelse. Händelser som inte återberättas och traderas mellan generationerna upphör att existera både som händelse och minne.

Fixeringen vid sitt eftermäle har jag aldrig riktigt förstått, men många genom historien har lagt ned en ansenlig mängd energi på att inte bli bortglömda. Oftast har det varit mäktiga män, men det finns undantag. Vid sidan av en enskild människas målmedvetna strävan att inte förpassas in i glömskan, påminner historieskrivningen oss om dem som utmärkt sig genom så kallade stordåd eller deras motsatser. Vad som är relevant eller inte kommer i slutändan an på ens preferenser, men det finns en historieskrivning som återkommer om och om igen, som döljer det som inte skrivs ut. Makt är en förutsättning för det kollektiva minnet.

Cabré, född i Barcelona, skriver på katalanska. Han är en bit över 70 och har en diger meritlista som innefattar barnböcker, teater- och filmmanus, noveller, essäer och tegelstensromaner. Nilsson förlag som givit ut Rösterna från floden gav för något år sedan också ut hans Jag bekänner. Det är en mäktig bok, en upplevelse och resa som leder läsaren genom århundraden. Det som håller ihop berättelsens nutid, inkvisition och förintelseläger är en – Storionifiol! Boken har inhöstat en hel del priser och det är helt i sin ordning. Jag bekänner och Rösterna från floden är besläktade såtillvida att de båda skärskådar minnets inflytande på individen och samhället. I Jag bekänner skriver protagonisten Adrià Ardèvol ned sin levnadsteckning efter att han diagnostiserats med Alzheimers.

Cabrés känsla för detaljer är beundransvärd. Han är bildad och beläst, men det blir aldrig högtravande. Vid ett tillfälle visas på en tv-skärm en finländsk skidhoppare i flygposition. Gillar du otrohetsaffärer kommer du helt säkert få ditt lystmäte,­ det förekommer en hel del vänsterprassel och tissel och tassel. Få, om ens någon, relation framstår som friktionsfri.

Cabré använder upprepningar och särskilt när det handlar om personer och släkter återanvänds samma beskrivningar flera gånger. Han begagnar sig av sömlösa tids- och personskiftningar som inte är helt olik Peter Nadás stil i Parallella historier. En konversation som börjar på en plats kan avslutas på en annan. Boken är ett hantverk, eller snarare ett konstverk, för läsaren att återkomma till. Skavanker är ofrånkomliga i en bok vars fysiska vikt gör den utomordentlig att bruka i självförsvarssyfte. Fungerar det verkligen att som kvinna erbjuda sin kropp för att få sin vilja igenom, eller är det en vanföreställning författaren har? Om Tinas övervikt ”på några kilo” får vi läsa om några gånger för mycket, även om insikten kommer från henne själv. Det känns onödigt.

Avslutningsvis måste översättaren Maria Cederroths tacknämliga översättargärning nämnas. Den är fantastisk. Att Cabré skriver på just katalanska måste ha mer än ett symboliskt värde. Kanske är det för att lyfta fram språket som var förbjudet under Franco? Är Cabré rentav en böld?

Jaume Cabré:
Rösterna från floden.
Nilsson förlag, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.