Kristen etik är helt förenlig med vänstervärderingar, säger Patrik Hagman och Hanna Mithiku, två företrädare av en solidarisk kristendom. Samtidigt sträcker sig kyrkan som institution tvärs över det politiska spektret, och som i alla stora institutioner med gamla hierarkier finns ett maktskikt som räds förändring.
Kyrkan ligger i konflikt med sig själv. Det säger Hanna Mithiku som är ordförande för Helsingfors kyrkofullmäktige samt medlem i Vänsterförbundets partifullmäktige. Enligt Mithiku är värderingar som jämlikhet och likvärdighet integrerade i den kristna läran, men som institution har kyrkan ofta haft svårt att förverkliga dem i praktiken.
– Det man inom vänstern kallar för solidaritet, kallar man inom kristen tro för kärlek till sin nästa.
Mithiku betonar att den kristna syn hon själv representerar betonar värdet och ansvaret i varje människa.
– Alla är kapabla till goda och onda handlingar, det gäller att välja att göra gott.
Patrik Hagman, docent i politisk teologi och medlem av kyrkomötet, påpekar att det är svårt att påstå att den kristna kyrkan representerar det ena eller andra på den politiska skalan; kyrkan är och har alltid varit en institution som sträcker sig över hela det politiska spektret, och är djupt kluven i många centrala frågor. Den jämställda äktenskapslagen splittrar kyrkan, medan både liberala och konservativa kan enas i solidaritet med flyktingar.
Trots att religion ofta framställs som en konservativ bromskloss i samhällsutvecklingen håller Hagman med Mithiku om att de kristna värderingarna också historiskt varit förenliga med en social, demokratisk och vänsterliberal agenda.
– Historiskt har det funnits en kristen falang inom vänstern sedan 1800-talet i Storbritannien och Frankrike. Det har alltid funnits en kristen socialdemokrati.
Maktproblem
Att kyrkan vanligtvis varit långsam med att omfatta samhällsförändringar – det vill säga konservativ – har enligt Hanna Mithiku inte att göra med att liberala samhälls- och moralförändringar skulle vara inkompatibla med kristen tro eller värderingar. Snarare är det fråga om ett institutionellt problem, kyrkan är en stor institution med samma problem som andra stora institutioner.
Det finns administrativa orsaker till att utvecklingen inom den evangelisk-lutherska kyrkan går långsamt, som att det krävs två tredjedelars majoritet för att driva igenom stora beslut som påverkar de kristna lärorna. En annan orsak (som även biskop Björn Vikström nämnde i en intervju i Ny Tid 2/2016) är att strukturerna för beslutsfattande inom samfundet är invecklade och tungrodda.
Enligt Mithiku är det i första hand fråga om ett maktproblem: förändring innebär skiftningar i maktpositionerna, och för de personer som sitter vid makten är det nästan alltid ovälkommet.
– Det är ett problem om de som har makt inom kyrkan är mer måna om att just de ska sitta på viktiga poster och kring viktiga bord, än om anledningarna till varför man ska sitta där. När man är mer bekymrad över att man ska se bra ut än att göra det som gott och rätt, då är man ute och cyklar.
Mithiku menar att konservativa falangers vilja att upprätthålla rigida regler och strukturer är ett uttryck för deras behov av ramar och kontroll, de har bilder av till exempel hur kön ska vara istället för att se på den samtida verkligheten.
Historiskt radikal
På medeltiden, förklarar Hagman, fanns det inte ännu någon uppfattning om att man kunde förändra samhället.
Det Hagman talar om hänger ihop med engelskans ”progress”, det vill säga en positiv samhällsutveckling eller framsteg. Innan den vetenskapliga och industriella revolutionen framskred mänskligt orsakade samhällsförändringar så långsamt att de sällan märktes under en människas livstid. För ett samhälle vars befolkning i stor utsträckning livnärde sig av jordbruk såg plogen likadan ut dagen de föddes och dagen de dog. I ett feodalt klassamhälle fanns nästan ingen social rörlighet. Därför fanns det egentligen inte heller några samhällsrörelser som drev strukturella lösningar för att förbättra situationen för de fattiga som samhällsgrupp. Men inom kyrkan fanns enligt Hagman trots det en tanke om att också de fattiga skulle klara sig.
– Det kristna klosterväsendet stod för ett omfattande socialt arbete. Då fanns det ingen insikt om att man kunde förändra själva samhällsstrukturen, så därför byggde systemet på allmosor.
Ur det perspektivet stod den medeltida kristendomen för en progressiv samhällssyn då den utmanade de rådande samhällsstrukturerna.
– Jesus och Paulus var radikala i den meningen att de såg ett värde i de fattiga. Mycket av det som Jesus säger handlar om att ifrågasätta maktstrukturer, han talade till exempel mycket om skulder och lån, säger Hagman.
I det kristna samhället var det under en lång tid förbjudet att låna ut pengar mot ränta, vilket var ett uttryck för ett rättviseideal. Se där ett exempel på en progressiv kristen sed som avskaffats av den sekulära utvecklingen.
Pacifistiska anarkister
När Hagman själv började dyka djupare i teologin blev han förvånad över hur många tunga teologer som var vänsterorienterade. Många av Hagmans egna förebilder inom teologin och som format hans syn på kristendomen har haft starka politiska anspråk som liknat pacifistiskt anarkistiska anspråk.
Om förhållandet mellan vänstern och kyrkan säger Hagman att vänstern slutade få inflytande då den slutade organisera sig, medan kyrkan inte gör så mycket annat än organiserar sig, men inte riktigt vet vad de ska göra med sitt organiserande. Vänstern har en bra analys, men ingen bra organisation, medan kyrkan har en bra organisation, men inte har utarbetat någon bra analys.
– Vänstern kan ha en bra analys, ofta akademisk, och bra alternativ, men det riskerar stanna på en idénivå och kopplingen till politiken förblir oklar. Kyrkan däremot har en massa folk, men saknar ofta analysen.
KD inte representativt
Ett parti som förknippas starkt med den evangelisk-lutherska kyrkan är Kristdemokraterna. När partiets profiler kommer med grodor i pressen, brukar det synas i en ökning i antalet utskrivningar ur kyrkan. Detta frustrerar företrädare för kyrkan, eftersom Kristdemokraterna inte har några officiella kopplingar till kyrkan och i många frågor inte alls representerar kyrkans officiella linje. Som Hanna Mithiku påpekar, företräder merparten av partiets synliga profiler inte alls den evangelisk-lutherska majoritetskyrkan, utan olika väckelserörelser.
– Kristdemokraterna i Finland är i första hand är ett litet byråkratiparti, säger Patrik Hagman.
Deras valprogram inför riksdagsvalet stack enligt honom ut genom att det saknade starka ställningstaganden utan handlade om att fila på paragrafer. Här sticker finländska KD ut från den internationella kristdemokratiska rörelsen, som bygger på den katolska socialläran som är en tredje väg mellan kapitalism och socialism, och som betonar lokala organiska gemenskaper.
– Det finns en sympatisk linje hos kristdemokratiskt tänkande, men det syns inte så mycket i praktiken. De har vissa frågor de lyfter fram, men är mest ett traditionellt högerparti, säger Hagman.
Kristdemokraternas starka fokus på kärnfamiljen är egentligen främmande för en kristen etik, säger Hagman. Jesus och Paulus var inte särskilt familjevänliga, menar han, de uttryckte sig skarpt om familjeband, och menade att de kunde bidra till att upprätthålla orättvisor. Det kristna klosterväsendet gav till exempel kvinnor ett alternativ till ett liv som antingen fruar eller prostituerade.
Ett problem för Kristdemokraterna i den praktiska politiken är det språk de använder, säger Hanna Mithiku. För att föra politik, måste man ha ett gemensamt politiskt språk. Kristdemokraterna delar inte de övriga partiernas politiska språk, utan använder ett språk som har sin utgångspunkt i religiös argumentation.
Påverka nuet
Ett annat problem för kyrkan, i alla fall dess liberala medlemmar, är att extremhögern vurmar för kristendomen. Ofta är högerextremisterna dåligt insatta i vad kyrkan står för, och har snarare plockat med sig saker de läst på nätet, säger Hagman. Till exempel de värderingar som Sannfinländarnas röstmagnet i riksdagsvalet Laura Huhtasaari står för representerar inte kyrkans värderingar, menar han.
– Kyrkan för inte en civilisationskamp mot islam.
Tvärtom har kyrkan i invandringsdebatten konsekvent gett stöd till bland annat muslimska invandrare. En fråga som förenar de liberala och konservativa biskoparna är stödet till flyktingar. Man kan inte skuldbelägga den svaga för att vara svag, så som högern gör, menar Hagman.
Angående den jämlika äktenskapslagen är kyrkan delad och det finns regionala skillnader. Det är fortfarande öppet huruvida vigsel av samkönade par ska ses som en religionsfrihetsfråga eller en sekulär juridisk fråga, vilket enligt Hagman är ironiskt då kyrkan ju vill vara åtskild från staten.
Angående förhållandet mellan stat och religion säger Hagman att staten antingen kan inkludera de religiösa samfunden eller trycka ut dem i marginalen. Ett argument för att ge religionen en stark ställning i samhället är enligt honom den forskning som visar att de personer som fått en starkt religiös uppfostran lider mindre risk att utveckla radikala religiösa idéer än de som senare i livet kommer i kontakt med radikala strömningar men saknar en gedigen religiös grund att bygga på. Men Hagman medger också att det i vissa frågor, som frågor om kön och sexualitet, är svårt att kombinera kyrka och sekulär politik.
Som ett rättesnöre för hur man ska se på kristen etik föreslår Hanna Mithiku att man som kristen fokuserar mindre på livet efter detta och mer på det som ligger rakt framför en.
– Kristen etik går ut på att göra gott här och nu, i samhället, världen och bland människor, inte att sträva till det transcendenta.
Fokus borde enligt henne ligga på att göra gott, inte att få sig själv att se bra ut från ett transcendent perspektiv.
– Man måste analysera vilka konsekvenser ens egna handlingar har, reglerna ska inte vara ett självändamål, säger Hanna Mithiku. N
Text: Nana Blomqvist & Janne Wass
Foto på Patrik Hagman: Nana Blomqvist
