Kyrkan och vänstern har sedan början av 1900-talet haft ett minst sagt ansträngt förhållande. Detta är fallet speciellt i de forna sovjetstaterna, där statsateism infördes, men också i Finland, där kyrkan ställde sig på de vitas sida under och efter inbördeskriget 1918.Trots att kyrkan och vänstern alltid haft gemensamma värderingar och anhängare har politiska konflikter ofta splittrat dem i motsatta läger.
Kyrkan har av tradition värnat om de fattiga och utgjort en central del av livet för den stora majoriteten av Finlands befolkning. Men senast på 1800-talet ställdes detta i bjärt kontrast mot att prästeståndet ofta ställde sig på överklassens sida mot den växande arbetarrörelsen.
Den finländska arbetarrörelsen började organisera sig politiskt i början av 1900-talet. Finlands socialdemokratiska parti grundades 1899 (som Finlands arbetarparti), och partikongressen i Forssa 1903 ses allmänt som startskottet för den moderna finländska vänsterrörelsen. Centrala krav vid partikongressen var att stat och kyrka skulle separeras, religionsfrihet införas och religionsundervisningen slopas i skolorna.
Demonisk demokrati
Parallellt med arbetarrörelsens tillväxt pågick kring sekelskiftet 1900 en bredare samhällelig och andlig omvälvning. ”Ur kyrkans synvinkel var det en omskakande förändringsprocess, som kan kallas för den gamla kyrklighetens sönderfall, sekularisering och demokratisering”, påpekar kyrkohistorikern Esko M. Laine i den kristna samhällstidskriften Maan suola (12.4.2018).
Socialismens uppsving sammanföll med ett allmänt missnöje mot det ryska väldet under den första förtrycksperioden i Finland 1899–1905, som riktades mot både den inhemska överklassen och prästerskapet. Spänningarna kulminerade i eftersvallet av den första ryska revolutionen med generalstrejken i Finland 1905, som bland annat ledde till att den finländska lantdagen demokratiserades. Allmän rösträtt infördes och ståndsväsendet upplöstes, vilket betydde att prästerskapet inte längre hade automatisk representation i riksdagen.
För stora delar av prästerskapet kom demokratin som en chock. 1905 hade prästerskapet 40 garanterade representanter bland lantdagens 201 medlemmar, men året därpå tvingades de tävla om platserna med kreti och pleti. En av folkväldets skarpaste kritiker var ärkebiskopen Gustaf Johansson, som innan rösträttens införande varit ordförande för prästeståndets lantdagsgrupp och en av landets mest inflytelserika politiska profiler. Enligt kyrkohistorikern Hannu Mustakallio ansåg Johansson att demokratin var ”demonisk”, och han vägrade ställa upp eller rösta i valet.
Första massutskrivningen
Samtidigt förlorade kyrkan även långsamt sitt kulturella inflytande. I de större städerna var det inte längre någon självklarhet att gå i kyrkan. Arbetarrörelsen ordnade sina egna skriftskolor, och enligt den socialistiska rörelsen var marxistisk materialism inte förenlig med religiösa föreställningar. Detta påverkade naturligtvis prästerskapets inställning till arbetarrörelsen, och den förmildrades knappast av Arvid Järnefeldts och Jean Boldts kyrkoockupationer 1917 som kulminerade i Boldts revolutionära predikan i Helsingfors domkyrka.
Då de röda 1918 reste sig i revoltförsöket som ledde till inbördeskriget var det alltså knappast överraskande att kyrkan ställde sig på de vitas sida. Forskaren Ulla-Maija Peltonen påminner ändå om att många av de röda var troende församlingsmedlemmar, och för dem var det ett enormt svek att prästerskapet övergav sin flock och tog ställning för den vita sidan. Schismen förvärrades då de röda under krigets slutskede mördade sex präster och fyra kaplaner i ett uttryck av röd terror.
Många röda och deras anhöriga upplevde ett nästan ännu värre svek efter kriget, då kyrkan ordnade hjältebegravningar för stupade vita medan röda ibland inte ens fick begravas på kyrkogården. De röda var i praktiken utstötta ur den kyrkliga gemenskapen, men kunde inte heller skriva ut sig ur kyrkan eftersom ett medlemskap i något av de erkända lutherska eller ortodoxa samfunden var obligatoriskt fram till religionsfrihetens införande 1923. Enligt Peltonen var det i överväldigande majoritet politiska motiv som orsakade den första massutskrivningen ur kyrkan samma år.
Generationsfråga
Allt var naturligtvis inte så svartvitt. Även om vänstern drev en sekularisering av samhället var många vänsteraktiva troende kristna, liksom i dag. Inom kyrkan var inställningen till de röda och arbetarrörelsen grovt sett en generationsfråga.
Enligt Laine blev i början av 1900-talet en brytning inom kyrkan synlig bland annat i kyrkopressen. De gammelkyrkliga, under ledning av Johansson, samlades kring den konservativa tidningen Herättäjä, medan de så kallade ungkyrkliga, som ville föra kyrkan närmare folket, läste Kotimaa. De ungkyrkliga grundade bland annat församlingshem och organiserade de första kyrkodagarna, som hölls redan 1918 strax efter inbördeskriget. Ulla-Maija Peltonens forskning visar att det även inom prästerskapet fanns ett missnöje mot kyrkans kyliga inställning till dem som dödats på den röda sidan i inbördeskriget. Kyrkans officiella hållning var att stupade röda inte skulle välsignas – men framför allt yngre präster bröt mot välsignelseförbudet trots att det fick följder för deras karriär.
Kyrkans och vänsterns förhållande tinade upp under 1950-talet i samband med återuppbyggnaden efter krigen mot Sovjetunionen. Sedan dess har vänsterns inställning till kristendomen, kyrkan och religion fluktuerat – 1970-talets politiska radikalism vidgade klyftan mellan de två rörelserna, medan till exempel diskussionen om tvångsavvisning av asylsökande och rasism under de senaste åren lagt fokus på förenande ideologiska drag.
I praktiken har religionen alltid funnits inom vänstern, och vice versa, genom att de båda rörelsernas medlemskårer i alla tider överlappat varandra. Jesus inklusiva budskap om rättvisa, medmänsklighet och omsorg om de svaga är helt kompatibel med socialismen. I det här temanumret träffar vi några personer som ur sina respektive synvinklar analyserar förhållandet mellan vänstern och kristendomen i dag. N
Bilden förställer arbetare och vänsteraktivister nedanför Helsingfors domkyrka under generalstrejken 1956.
Foto: Väinö Kannisto: Helsingfors stadsmuseum
