En familjeledighetsreform dömd att missa målet

av Lisa Gemmel

De nordiska länderna hamnar oftast i toppositioner när det rankas jämställdhet och föräldravänliga länder. Med väl utbyggd barnomsorg och bra familjeledighetssystem, är länder som Finland och Sverige rena barnfamiljsdrömmen jämfört med i princip alla andra länder i världen.

Under hösten påbörjas utredningen av en ny familjeledighetsreform i Finland. Målsättningen med den nya familjeledigheten är att omsorgsansvaret ska delas jämnt mellan båda föräldrarna, att jämlikheten och jämställdheten i arbetslivet ska stärkas och att löneskillnader mellan män och kvinnor ska minska. Slutprodukten ska vara en familjeledighet med lika många kvoterade månader till båda föräldrarna samt en del som användas som familjen själv önskar.

I Sverige, mitt hemland, har vi världens mest generösa föräldraförsäkring. I många delar för generös, enligt mig. Föräldrar får 480 dagar av föräldraledighet att dela mellan sig. Endast 90 dagar per förälder är så kallade ”icke-överförbara” dagar. Resterande 300 dagar ger föräldrar en oerhörd frihet att planera sin föräldraledighet. För den som har råd, och sinnesnärvaron, kan föräldraledigheten sträckas ut i närmare två år, utan att den sjukpenninggrundande inkomsten (den inkomst som bestämmer storleken på föräldrapenningen) berörs.

Föräldraförsäkringen är till sin utformning könsneutral, men uttaget av den är långt ifrån jämställd. Kvinnor tar ut 75 procent av föräldrapenningen. I tid hemma med barnen är det ännu större skillnad mellan kvinnor och män.

Det ojämställa föräldraskapet syns i löne- och karriärutveckling för svenska kvinnor. Fram till första barnet föds har kvinnor och män en hyfsat lika löneutveckling, därefter behandlas kvinnor och män olika. Där kvinnor straffas ekonomiskt för att ha blivit föräldrar, belönas tvärtom männen med högre löneköningar. Men även redan vid anställningen får kvinnor lägre löner än män. Kvinnor i barnafödande ålder förväntas inom en snar framtid att vara borta under en längre tid från arbetet och får därför redan vid anställningen en lägre lön.

Det har gjorts flera försök att göra upp med den ojämställda svenska föräldraförsäkringen. I tre olika omgångar har en månad i taget öronmärkts åt en förälder. Nu är, som tidigare nämnts, 90 dagar per förälder helt individualiserade. Det har visat sig vara effektivt för att få män att vara föräldralediga. Mindre lyckosam var den jämställdhetsbonus som regeringen Reinfeldt införde. Föräldrar som delade lika på föräldraledigheten fick lite extra pengar. I slutändan var de som fick del av bonusen föräldrar som ändå tänkt dela på föräldraledigheten. Bonusen är nu avskaffad.

I december 2017 lämnade den senaste föräldraförsäkringsutredningen sitt betänkande till den svenska regeringen. I den föreslås en modell med fler månader vikta till varje förälder än de nuvarande 90 dagarna. Men i Sverige stoppades utredningen i byrålådan efter remissförfarandet. Ingen vågar röra föräldraförsäkringen i rädsla att vredga barnfamiljerna, en viktig väljarbas. Det är tråkigt.

”Familjerna ska få välja själva” heter det ofta i Sverige när förändringar av ledigheten med små barn kommer på tal. Men ska en välfärdsstat med jämställdhet och jämlikhet som mål verkligen betala ut pengar för att kvinnor ska vara hemma flera år i streck med barnen, medan männen gör karriär på ojämlika villkor?

Min inställning här är solklar – staten ska erbjuda en bra och stabil familjeledighet som uppmuntrar till jämställdhet. Det innebär att den generösa svenska föräldraförsäkringen bör förändras, då den i praktiken bidrar till en ojämställd föräldraledighet. Likaså bör den finländska regeringen vända på varje sten för att inte skapa en familjeledighet som omedvetet främjar ojämställdhet.

I sin reformering av familjeledigheten finns det många fällor att gå i för regeringen. De flesta har Sverige redan fastnat i, så den gör klokt i att snegla över Östersjön. Den största fällan har den finländska regeringen dock redan fastnat i, då de kommer att låta hemvårdsstödet vara kvar.

Det må vara uppskattat av familjerna, men de motverkar även en tidigare återgång till arbetslivet för mammor och är därmed ett hinder för ett jämställt omsorgsansvar och en jämställd arbetsmarknad. Tråkigt nog misslyckas de därmed med målet med reformen innan den ens är utredd.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.