Finland står med huvudet i sanden

av Anna Simberg

Det finns situationer som man tiger om för att möjligheten att bli korrekt bemött har visat sig dålig. De osakliga bemötandena har varit långt flera. Dessutom ligger en tung slöja av skam över allting som har med det att göra. All skuldbeläggning av de inblandade gör att de förnekar problemet inför omvärlden, och till och med inför sig själva. Jag talar om familjevåld.

Problemet går inte att lösa på individuell nivå. Den som själv utsätts för misshandel har inte kraft att ensam ta sig ur och bryta mönstret, särskilt om det finns barn i familjen. Varför erbjuds för lite hjälp och varför vill de flesta människor inte ens tro att det här händer överallt omkring dem? Är det för att det är obehagligt att erkänna problemet om nästan hela Finlands befolkning lever i förnekelse? Äsch, du överdriver, säger man till den som skräckslagen säger att partnern hotar med att döda en. Är det för att man anser att personen säkert har sig själv att skylla, är provokativ och jobbig? För att när två träter är det bådas fel? Ja, säkert, alla människor är jobbiga ibland, men de misshandlas inte för det. Menar de som inte misshandlas hemma att de aldrig höjt rösten, aldrig tjatat, varit sura, att det är därför de inte behöver vara rädda för sin partner?

Strängare straff och skuldfrågor leder fel eftersom alla är offer, både misshandlaren och den som misshandlas. Ofta har båda som barn levt i våldsamma hem och bär ofrivilligt vidare beteendemönstret från en generation till nästa för att problemet förtigs och förnekas, skräcken och skammen kapslas in och de har svårt att bryta sig ur mönstret. I synnerhet för barnens skull måste offren för familjevåld få mångsidig och sakkunnig hjälp. Enbart så bryts kedjan. Allt annat är grymt.

Det är svårt att sluta slå. Utan rätt hjälp går det inte.

När man är rädd hela tiden är det svårt att bryta upp, att hämta sina saker, att snabbt skaffa en bostad när ekonomin försämras. Det är svårt att övertyga de snälla människor som ger en tillfälligt husrum att inte öppna dörren för partnern, hur snäll hen än låter just då när hen vill locka hem en igen. Men att återvända då är farligt trots att hemlängtan kan vara stor. Försoningen kan kännas ljuv, men allt efter är det nedbrytande, för våldet blir allt våldsammare och dödligare efterhand. Vid det laget har man redan anpassat sig till situationen och all kraft går åt till att parera möjliga hot för stunden. För att våga separera behöver man ett nytt hem, och under den första tiden skydd dygnet runt. Man behöver massor av praktisk hjälp för att ordna med nytt arbete, dagisplatser, skolor, kanske köpa allt nytt, möbler, kläder, skolböcker, leksaker, sängkläder och nya husgeråd.

Regeringen vill under sin regeringsperiod öka antalet skyddsplatser från 202 till 250. Det är bra, men bara hälften av de 500 platser Europarådet har rekommenderat. Och i familjevåldets förlovade land borde platserna vara långt flera för att vi ska kunna kalla landet tryggt.

Men först måste vi sluta förneka.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.