SCEN 1:
Den kom, dagen då hon sa nej.
Nej, jag kan inte gå med till utlänningspolisen.
Nej, jag hinner inte läsa igenom alla papper.
Nej, jag har inte möjlighet att gå med till Migri på intervju.
Hon är slut, hon känner hur hjärtat bultar, hur sömnskulden drar skuggor genom hjärnan. Hur oron gräver i magen. Men hon säger det inte. Hon hittar på att hon är bokad för annat, upptagen, det går inte. Tyvärr.
Det knyter sig i magen. Hon har svårt att tugga, får inte ned sin smörgås. Hon lägger sig raklång på sängen utan att ha bytt från nattens pyjamas. Hon försöker fästa tankarna på annat, vad som helst som inte gnager på samvetet. Hon tittar ut, ser en blå himmel, träd som vajar vänligt. Hon hör stadens ljud, barn som skrattar, bilar som vrålar. Polissirener. Nej, inte polisen. Ljudet tar henne tillbaka till ångesten och tröttheten.
Hon minns pojkens oroliga röst i telefonen när kompisen hämtats av polis: I am scared. They took him.
Hon har levt med förhoppningar, besvikelser, stress och oro länge nu. Ena dagen skämt och leenden och glada middagar, andra dagen tystnad och tomma ögon, hopplöshet. Och sin egen otillräcklighet, osäkerheten om hon gjort rätt. Kunde hon ha gjort något annorlunda, bättre, mera?
Hon har ingenting kvar att ta av. Hon är emotionellt dränerad av den ständiga berg-och- dal-banan. Hennes fysiska krafter sinar.
Telefonen fylls av mejl och meddelanden. Hon orkar inte öppna dem, ser bara hur inkorgarna fylls. Hon borde gå ut men tanken på joggingskor får henne att må illa. Cykeln finns inte inom hennes inre synfält. Hon drar täcket över sig och går in i kraftlös dvala. Också där flimrar de förbi: bekanta som hotas av papperslöshet, familjer som bråkar, okända som hon borde ställa upp för, pojken som tappat fotfästet, bönerna om hjälp.
Men det går inte.
Samvetet väser: det är inte du som lider, tänk på dem som verkligen behöver ditt stöd. Till slut pratar hon med andra som brottas med samma frågeställningar. Hon hör att hon inte måste. ”Du gör det du kan. Vi måste ta oss rätten att säga nej. Om bördan blir så tung att knäna viker sig lämnar vi verkligen de behövande i sticket.”
Hon inser att hon inte kan bära alla besvikelser som systemet förorsakar. Ett system som visat sig oberäkneligt i sina tolkningar och beslut.
När hon kommer hem tar hon fram Stig Dagerman:
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.
Hon öppnar telefonen. ”Kan du hjälpa med en besvärsinlaga?”
SCEN 2:
SV skriver på Facebook:
”Kära vänner!
De flesta av er vet att jag inte är jurist. Ändå fick jag (också) i dag fyra samtal av vilt främmande människor i nöd. Jag lär vara en jurist som hjälper utan att ta betalt. Senaste vecka var jag också läkare, ofta är jag präst eller socialarbetare. Jag antar att mitt nummer sprids av människor i nöd, att det går via bristfälligt integrerade händer men också via finländare. Snälla, sprid inte mitt telefonnummer och lova inte att jag kan hjälpa. Jag behöver lite ledigt nu.
Min e-postadress till jobbet meddelar när jag är tillbaka. Den får ni ge vidare.”
SCEN 3:
Hon rekapitulerar dagens händelser och tankar:
”Hade ett långt samtal med en orolig familj, följde med en annan till deras jurist och försökte hitta utvägar. Den första familjen var en i raden av alla som behöver en utsträckt hand och konkreta råd – business as usual – men mamman i den andra lockade fram mina tårar: hon var så stark. Vilken kvinna, vilken mor, vilken lycka att få bli vän med henne.
Samlade krafter och åkte till förvaringsenheten i Krämertskog. Deportering hotar. Vi pratade med alla vi bara hann och kunde träffa – flyget lyfter i morgon. För två av dem var vi till verkligt stor hjälp. Tror jag. Hoppas jag.
Klockan 18 sitter jag i mitt kontor igen. Två timmar till, en halvtimme i telefon – pratar med dem som blev kvar i förvaret, med andra aktivister, med myndigheter. En ändlös ström av frågor och problem som pockar på en lösning. Som hemläxa har jag tilläggsutredningar och bilagor. Efter 14 timmars arbetsdag lägger jag dem ifrån mig.
I morgon väntar fyra fall att gå igenom, många samtal till jurister. Plus uppdatering av några andra ärenden. Var ligger de, när kan man vänta besked? Gud så jag väntar på att bli ledig. Jag behöver det mer än någonsin. Men ännu mera väntar jag på att få veta hur det gick. Räddades han, pojken i Krämertskog?
Mitt jobb – på liv och död, med supertyper i mitt nätverk, de allra underbaraste av aktivister, det starkaste av starka kall. Ändå håller det på att beröva mig både vett och hälsa. Måste få en paus”.
Den 6 juni skriver hon:
”Vi har en 22 minuter gammal regering. Vi har hopp. Jag vet att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken men framtiden ser så mycket ljusare ut just nu. Jag har lust att skrika av lycka men kanske det är bäst att bara krypa ner i min säng, försiktigt tillitsfull och glad”.
Någon vecka senare:
”Vi har den bästa inrikesministern i mannaminne. Kunnig och lyssnande. Med en stab som är insatt i människorättsfrågor. Önskar henne kraft och resurser att lösa frågorna om rättsskyddet för dem som kom 2015 – så som sig bör i en rättsstat.
Svårt att vänja sig vid inbjudningar och frågor från inrikesministern efter att ha bett och bönat om audiens hos föregångarna, med magert resultat. Nu blåser nya varma och fräscha vindar och det gör mig lycklig.”
