Är det av lathet de gräver där de står? Är de fåfänga narcissister, självcentrerade egoister och inåtvända navelskådare? Eller är de oförblommerade och självspäkande masochister? Obotliga trygghetsnarkomaner?
Kanske allt eller inget, eller möjligen lite av allt.
Så skriver Marit Lindqvist i en essäistisk text för Svenska Yles kulturwebb, april 2019. Eftersom jag inte ser något egentligt svar på frågorna så ska jag problematisera dem ur ett så att säga navelskådande författarperspektiv. Också i Svenskfinland kan man svara på provokationer, och ska göra det, av pur tacksamhet och glädje, om någon försöker initiera en diskussion.
Artikeln har titeln ”Ludd i naveln – varför skriver så många finlandssvenska författare om sig själva?” Både titeln och de citerade kärnfrågorna ovan implicerar att det är någonting unket med finlandssvenska författare – vi talar alltså om författarna snarare än om litteraturen – och möjligen beror det uteblivna svaret, det luddigt tänkta och den förenklade analysen på utgångspunkten: hur det än är så är det i varje fall inte bra.
Citatet ovan utgör också ingressen för essän – och är alltså den del av webbtexten som också den möter som inte klickar och läser själva essän. Det ska säkert fungera som klickbete, men i själva verket fungerar det mest som ännu ett bidrag som förstärker en negativ konstnärsbild: vi författare kanske misslyckas med det mesta (väcka intresse, sälja böcker, bidra till en levande kultur, vara relevanta, göra konst av värde), men i alla fall lyckas vi alltid med konststycket att både vara lata, masochistiska och trygghetsnarkomaner på en gång. Detta samtidigt som vi utan ekonomiska eller andra skydsnät drar ut våra mest hemliga kärnor och rädslor och känslor och tankar och sår och fantasier för att ge dem till den som vill ha, vem som helst, utan garantier.
Jag kunde välja att gå igenom texten mer analytiskt, men jag väljer att värja mig för den här blicken. De flesta av oss som har valt att skriva har valt det för att vi har något på hjärtat som vill ut, någonting som måste sägas, ett behov. Jag går inte med på att analyseras av en blick som utgår från att författare själviskt är ute efter att få något lättköpt, när de flesta av oss som verkligen skriver på allvar skriver för att vi utan förbehåll vill ge, beredda på att förlora.
Att skriva och ge ut sin litteratur är inte att bli kändis. Få vet vem jag är, och det är jag glad över. Visst, att skriva är också att vara anspråksfull: jag skriver det här för att jag vill att du ska läsa det. Det är ett anspråk. Jag vet att en blick riktas på mig, på min text, det är mitt eget val att vara offentlig. Men offentligheten är inte en belöning – inte ens för oss som ibland rent av kan tycka att sådant är roligt – det är ett pris man betalar.
Ingen som är lat skriver överhuvudtaget en bok. Och hur kan man ens tänka den tanken att någon av lättja tvingar sig att möta sig själv? Ingen trygghetsnarkoman klär av sig naken och stiger upp på en scen och säger: gör vad ni vill med mig. Läs mig, tolka mig, ha åsikter om mig, recensera mig, raljera över mig, värdera mig. Kalla mig sedan lat och trygghetsnarkoman. Att läsa den där ingressen gjorde mig modlös.
Efter författarens död har författaren återuppstått (för att sedan kunna dö igen): efter att i en personcentrerad tid ändå bli läst som att författaren är boken (vilket är sant) och att alla huvudpersoner är författaren (vilket delvis är sant) så stiger författaren fram och säger, okej, låt oss vara ärliga, det är jag som skrivit det här, texten är verkligen jag. Det handlar om att göra sig sårbar och att vara ärlig, att skriva villkorslöst. Det kan göras på många andra sätt – men ett sätt är alltså att skriva autofiktivt. Och det kan bli bra eller dålig litteratur. Det går inte att värdera genren i sig.
Det är förstås genom den människa, det jag, som skriver litteraturen som litteraturen skrivs. Kanske svaret inte finns i alla de här negativt laddade orden i citatet ovan, kanske svaret också finns i ett ord som till exempel: ärlighet.
Den här blicken på konstnären som ett barn som inte vet bättre äcklar mig.
Varför i all världen vänds blicken mot författarens person och egenskaper? Lättja, masochism, narcissism, trygghetsbehov? Borde vi inte istället diskutera vad konsten vill, vad vi vill med konsten? Varför litteraturen just nu talar just med dessa medel? Vad kan en författare vilja med just den här sortens text, just i den här tiden? Faller inte hela essän paradoxalt nog på just det som den vill kritisera: det personcentrerade?
Autofiktionen och jaget är ju verktyg och medvetet valda former för skrivande – inte ett liksom oreflekterat uttryck som den galna författaren spontant och okontrollerat ejakulerar.
Hur ska jag kunna ha tillit till våra kulturbevakande instanser om de är så här främmande för konstens villkor? Varför skulle inte de finlandssvenska författarna också reagera på tidsandan och internationella strömningar, som den autofiktiva? Var är den kontexten? Det är förstås inget nytt att den skrivande blicken vänds mot jaget, det är cykliskt. Varför skulle ett skrivande som utgår från det introspektiva vara smått? Är det inte ett utmärkt sätt att se på världen, tiden och samhället just genom jaget – och inte minst att formulera existentiell problematik och emotionell erfarenhet på?
Sedan är det en annan sak om den litterära kvaliteten inte räcker till – då måste det också sägas. Är alltså all finlandssvensk litteratur helt enkelt bara för dålig? Men är det då av lättja vi/ni tänker just den svepande tanken – kanske för att inte behöva göra någon värdering i det trånga rummet, inte skapa dålig stämning? Varför slutar essän i vaga ordalag, ankor och Mumindalen, liksom: fast inte världen behöver den finlandssvenska litteraturen så behöver vi varandra? Vad är det för skitsnack, vi behöver inte dålig litteratur, inte ens en tillräckligt bra litteratur – vi/ni behöver kräva att den ska vara bra.
Oberoende ska också autofiktionen analyseras som just litteratur. Inte som lata författare.
