Peppig men ytlig prinsessbok

av Sara Pollesello

I Anna Sarve och Sanna Manders peppiga prinsessbok samsas en massa olika sorters prinsessor. Här finns verkliga historiska prinsessor, datorspelsprinsessor, fiktiva prinsessor, kattprinsessor och popstjärneprinsessor. I boken utvidgas prinsessbegreppet och olika sätt att vara prinsessa presenteras. Gemensamt för prinsessorna i boken är ändå att det inte är några hjälplösa sessor som väntar på att en prins ska komma och rädda dem – Rapunzel sitter förvisso i ett torn och väntar, men i stället för en prins är det en kompis att jamma med hon längtar efter.

Prilliga Prinsessboken är en kul liten bok om just prinsessor. I boken samlas fakta om både verkliga och fiktiva prinsessor, med korta berättelser samt uppslag med prinsessrelaterade ämnen – till exempel vad prinsessor äter, hur de klär sig, vilka husdjur de har samt vilka deras fiender är. Färgskalan i boken går i typisk prinsessanda, det är mycket rosa, violett och lila. Prinsessorna klär sig i vackra klänningar och höga klackar, men skjuter samtidigt med pistol och räddar världen.

Boken präglas av en hel del humor, samt en bred syn på prinsessor. Förutom klassiker som Snövit och Isprinsessan räknas såväl Pippi Långstrump som popstjärnan Lady­ Gaga­ och katten Duchess från Aristocats som prinsessor. Prinsessornas mångfald och självständighet för närmast tankarna till Elena­ ­Favilli och Francesca Cavallos populära bok Godnattsagor för rebell­tjejer (2017), i vilken 100 olika kvinnor presenteras i syftet att visa åt flickor att flickor kan. Även i Prilliga Prinsessboken är den emancipatoriska agendan tydlig. Kanske till och med lite väl tydlig.

Fyndiga faktasidor

Faktasidorna (om vi nu kan kalla dem för fakta) varvas i boken med fyra korta berättelser om prinsessor, skrivna av Malin Klingenberg, Kasper Strömman, Peppe Öhman och Anna Sarve. Även dessa innehåller en hel del humor, både Strömmans ”Askungen” (läses as-kungen) och Sarves version av prinsessan på ärten är riktigt roliga.

Peppe Öhmans berättelse ”Prinsessan som kunde flyga” känns däremot hemskt tråkig. Visst, skriv gärna om en prins i klänning, men undvik kanske helst att göra det till hela berättelsens syfte. Speciellt om berättelsen egentligen ska handla om en prinsessa och prinsen bara utgöra en bifigur. (På sin blogg Livet & LA berättar Öhman för övrigt glatt att hon skrivit en berättelse som ”handlar om en prins som klär sig i klänning” för boken. Just just.) Om man vill normalisera att pojkar använder klänning kanske det bästa sättet inte är att ha prinsessan i berättelsen att kommentera att ”pojkar inte använder klänning”. Öhmans berättelse hade funkat sjutton gånger bättre om hon låtit rollerna vara omvända: låtit det vara prinsen som i slutet av historien konstaterar att ”klänningar faktiskt kan vara ganska bra” och låta prinsessan rädda prinsen. För nu utgör Öhmans prinsessa Märtha beklagligt nog bokens enda prinsessa som sitter (i ett träd) och väntar på att en prins ska rädda henne.

Kunde ha varit mer

Sanna Manders illustrationer är härliga och det finns som sagt mycket humor i texten – eller vad sägs om kommentaren att Lady Gaga använde köttklänning ”innan sojakorven slog igenom”? Både text och bild berättar ändå exakt samma sak och det blir därför inga spännande motsägelser eller humoristiska övertramp. Är det till exempel helt nödvändigt att skriva ut vems de stora svarta kängorna med olikfärgade knästrumpor i, som hittas på uppslaget om prinsesskor, tillhör?

Det största problemet med Prilliga Prinsessboken är att den kunde ha varit så mycket mer. Eller vad sägs om en regelrätt uppslagsbok om prinsessor? Gärna humoristisk som denna, men utförligare och gärna mer nyanserad. Ett uppslag om vad prinsessor äter räcker inte, jag vill ha en hel bok! Liksom det inte riktigt räcker med att konstatera att Marie Antoinette nu bara ”älskade klänningar. Och avskydde regler” och därför inte riktigt brydde sig om att folket svalt. Det blir också lite väl tydligt att berättelserna vinklats för att få protagonisterna att verka extra starka – Pocahontas­ blir i den här versionen till exempel inte kidnappad, utan vill på grund av sin nyfikenhet följa med till England. Disney tackar. Positivt är ändå att även snälla och omtänksamma sessor som Ozma och Snövit tagits med.

Kanske är boken menad som en introduktion, för att väcka nyfikenhet och slå upp de verkliga prinsessorna, läsa sagorna eller se på filmerna de figurerar i. Som den är nu ger den smakprov på lite allt möjligt, men ingen djupare insyn. Boken hade också gärna fått vara ännu lite galnare för att leva upp till benämningen prillig.

Bild: Sanna Mander. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.