Sommaren är tiden för tidningsartiklar om jordgubbsskörden, Bengtskärs fyr och Helsingfors stadsguider. Det är också en tid då bristen på inrikesnyheter gör att marginella fenomen får oproportionerligt stor medieuppmärksamhet. Denna proportionsförskjutning i kombination med att många redaktioner fylls av sommarpraktikanter gör att sommaren också är en tid då mediekritiken frodas.
Som för att understryka detta publicerade Helsingin Sanomat den 4 augusti en intervju med den pensionerade professorn i journalistik Kaarle Nordenstreng, som kommer med en veritabel bredsida mot vissa fenomen inom den finländska journalistiken.
Nordenstrengs främsta kritik är att journalistiken i Finland i dag springer efter ytfenomen och snabba klipp och ofta är gjord med bristfällig research och fördjupning. Som jämförelse lyfter han upp den “bredare pensel och djupare borrning” som finns i internationella tidningar som Die Zeit, The Guardian och Le Monde.
Det är lätt att hålla med Nordenstreng. Tiden då reportagespecialister som Ilkka Malmberg kunde sätta månader på att göra en enda artikel börjar tyvärr vara förbi. Samma kritik mot journalistikens utveckling finner man till exempel i Staffan Bruuns uppmärksammade uppgörelsebok om sin tid på Hufvudstadsbladet, där han beskyller KSF Medias ledning för att försumma den traditionella samhällsjournalistiken.
Det som både Nordenstreng och Bruun glömmer att påpeka är ändå den huvudsakliga orsaken till att journalistiken i dag är så mycket ytligare än, säg, för 30 år sedan: resurserna. För den 20–40-åriga journalist som läser memoarer av journalister ur Bruuns eller Nordenstrengs generationer ter sig den verklighet som de jämför med fullständigt utopistisk. Tänk att som normal radjournalist kunna åka en vecka utomlands, bo på hotell, ha egen chaufför och fotograf, att kunna använda flera arbetsdagar till att gräva i arkiv, gå på presskonferenser och seminarier och göra bakgrundsintervjuer. Detta utan att förväntas att varje dag producera material för tidningen, webben, appen, Instagram och livetweeta under processens gång.
Fullständigt otänkbart i dag. Det finns helt enkelt inte längre sådana pengar i den kommersiella medievärlden i Finland – för att inte tala om lilla Svenskfinland. Orsaken till de ekonomiska trångmålen är inte först och främst prenumerantbortfall (Helsingin Sanomat har en dubbelt större upplaga än The Guardian) utan annonsörbortfall och stigande produktions- och distributionskostnader.
Den kommersiella journalistiken är i en djup kris, som i första hand är ekonomisk. Dagstidningarnas verksamhetsmöjligheter håller på att fullständigt urholkas. En av grundstenarna för en fungerande demokrati är journalistik som inte bara är politiskt utan också ekonomiskt oberoende. Om bristen på resurser gör att medierna i dag inte längre kan utföra sitt demokratiska uppdrag, betyder det att vi har en demokratikris. Och det räcker inte med att vi har Rundradion – den är trots allt bara en röst. Detta är ett problem som borde uppmärksammas också på politiskt håll. Jag har inga patentlösningar, men till exempel slopandet av tidningsmomsen kunde vara en bra start.
