Sorgtyngd och världsfamnande poesidebut

av Fredrik Österblom

Mikaela Nyman debuterar på Ellips förlag med diktsamlingen När vändkrets läggs mot vändkrets, och det globala anslag som titeln antyder infrias med råge. Men medan platsangivelserna spretar i väg över hela jordklotet finns det en fast motivkrets av döende och sorg. Samlingen är tillägnad en i sjukdom bortgången syster, och i dikterna möts vi genast av ett döende ”du” som diktjaget riktar sig till.

Hågkomsten är dödens följeslagare, och minnen av vagabondliv ställs sida vid sida med slutet på systerns liv. Det är exempelvis från sjukhusbädden på Åland som diktjaget och diktduet tillsammans minns  ”halsbloss / som kanhända aldrig drogs på Gili Trawangan”, och efter indonesiska halsbloss följer auraläsare i Zimbabwe, studier i Lund och kyrkobesök i Goa. Dessutom är samlingen fylld av något i svensk poesi så ovanligt som ortsnamn och motiv från Nya Zeeland och Vanuatu. Nyman är verksam som skribent och forskare på Nya Zeeland och skriver avhandling om kvinno­kultur på Vanuatu.

Avstånden är en genomgående spänningsfaktor, och ibland konkretiseras de med rader om ”Trettiosex timmars flyg” följt av ”buss och Ålandsfärja”. I första delen, Kräftans vändkrets, möter vi barndomsminnenas och systerns Åland. I andra delen, Stenbockens vändkrets, förflyttas tyngdpunkten till Oceanien (Stenbockens vändkrets går mitt emellan Nya Zeeland och Vanuatu). Men det största avståndet är förstås det mellan levande och död. Mellan avskedsdikterna före döden och sorgedikterna efter döden uppstår ett avstånd som inte framkommer i enskilda dikter utan i relationen mellan dem.

Nyman visar dock några imponerande prov på poesins märkliga förmåga att med små medel överbrygga avstånd och framkalla avlägsna världar. Lägg till exempel märke till sista raden här:

vill ströva genom obetade blomsterängar
i skymningens doftrike, väva varma filtar
av världens mörker

plocka gulmåra och blåklocka
låta kvällssolen nypa mitt öra rött
bli Hanna Rönnbergs flicka

Raderna målar vackert upp minnet av en sinnlig upplevelse, men fram tills den sista raden är det en platslös upplevelse. Sedan händer något. Som med ett trollslag situerar Nyman upplevelsen och låter den egna rösten glida över i inte bara barnets röst utan även bygdens röst. Plötsligt kan vi ana det sociala sammanhanget i hela dess komplexitet, och ta del av poetens längtan efter den där självklara känslan av tillhörighet i ett samhälle där alla känner alla. Man inte behöver fundera på vem man är, för man vet att man är Hanna Rönnbergs flicka.

Tyvärr skriver Nyman inte alltid så pregnant, och ibland känns bildspråket något framtvingat, som i följande rader där en i sjukdomssammanhanget övertydlig metafor genast förklaras och därmed görs överflödig:

Immunsystemet är en quisling
låter kroppen infiltreras

När Nyman istället skriver okonstlat konstaterade blir det däremot hjärtskärande, som när hon ”tänker på pianot som ska hämtas av Barbro”. Trots några mindre lyckade dikter och rader har Nyman åstadkommit en fin och på flera sätt unik bearbetning av sörjandets motiv. Dessutom är Nymans behandling av maorisk mytologi och kultur ett ovanligt och välkommet inslag.

Mikaela Nyman:
När vändkrets läggs mot vändkrets.
Ellips förlag, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.