Allt jag rör vid förvandlas till Whiskas

av Lisen Sundqvist

Förra veckan iklädde jag mig en nygammal roll; jag är numera studerande. Det känns av förekommen anledning väldigt ovant. Senast jag studerade läste jag informationsvetenskap inom Öppna universitetet, där den största chocken bestod i en krampande högerhand när jag deltog i en traditionell tenta (penna och rutigt papper, essäsvar). Efter 20 minuter började pennan falla ur min hand och jag kunde bara konstatera att teknologins framfart har de mest överraskande effekter. Detta var i början av 2000-talet.

Studerande på heltid var jag senast i skarven mellan 80- och 90-talen. År 1994 stod jag med mitt magisterbetyg, ångande, rykande färskt ur Åbo Akademis examensugn, och begrundade mina utsikter till ett vettigt jobb i ett Finland som vid det tillfället hade en halv miljon arbetslösa. Det kändes inte så bra. På något sätt förstod jag också att ämneskombinationen Nordisk folkloristik och litteraturvetenskap inte kanske var optimal, men å andra sidan var det skit samma. Det fanns inte ens städjobb att söka.

Ett tjugotal kortare och längre arbetsavtal senare bestämde jag mig för att börja studera bildkonst. Kulturfältet har förändrats under de 25 år jag arbetat på detsamma, men fortsättningsvis förväntas frilansande konstnärer, musiker, dansare, skådespelare och författare ställa upp om inte gratis (synlighet!) så för två burkar kattmat och en bussbiljett.

Alla ska också bli entreprenörer. Detta har setts som en självklarhet (speciellt för dem som kulturfältet till största delen tycks befolkas av – allehanda slackers som i stället för att panta tomflaskor borde få ordning på sin ekonomi och inte ligga samhället till last) sedan 90-talets mitt, då beställarna av olika arbetsmarknadskurser svingade sitt trollspö över allsköns kulturhjon i hopp om att dessa trots allt skulle se ljuset och bli företagare.

Jaja. Naturligtvis har jag själv prövat på företagandet, och värre har jag varit med om. Men känslan av one-size-fits-all och att många under stor vånda tvingas in i ett företagande som de inte vill vara i hänger med. Socialskyddet för den här kategorin av kulturarbetare är lika glest som alltid, trots en mångårig diskussion om att det borde förbättras.

Vad ska vi då göra med alla dessa människor som envisas med att på olika sätt ifrågasätta, belysa, dekonstruera, omfamna och avsäga sig från att allt skall omvandlas till kvantifierbara enheter (läs pengar) för att vara existensberättigat? “Business är inte fult” lyder credot från studiecoacherna, och vi säger jonej. För vi är här för att lära oss något nytt, för att skapa, bygga upp och bryta ned, göra oss till, göra oss större än vad vi är, bejaka, förneka och tro. Sluta tro.

Frågan är snarare om detta, businessen, ska vara det givna raster vi ska se på allt vi gör ur. Yrkeshögskolorna är redan till 100% resultatfinansierade. Ingen examen, inga pengar.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.