Schizofreni och vetenskapstro i klimatfrågan

av Joel Backström

Vårt förhållande till klimatfrågan är paradoxalt, rent av schizofrent. Enligt respektabla media och den mer eller mindre samlade forskaropinionen står vi sannolikt inför global katastrof om vi inte åstadkommer en snabb omläggning av energiproduktionen och vidtar andra åtgärder för att radikalt minska våra koldioxidutsläpp. Trots denna officiella krismedvetenhet lyckas våra beslutsfattare inte enas om de åtgärder som man säger sig inse nödvändigheten av. Klimatmöten hålls och handlingsprogram antas, men enligt mötesdeltagarnas eget medgivande är det som görs alldeles för lite för att spela någon egentlig roll. Vi kör mot en avgrund, och det bästa vi kan enas om är att sänka hastigheten från 100 till 90 km/t. Ändå sitter alla snällt kvar i bilen.

I jämförelse med den här paradoxen är klimatångest och flygskam psykologiska ytföreteelser, individuella symptom på den underliggande kollektiva schizofrenin. Mot den bakgrunden kan man lätt förstå både en total klimatskepticism å ena sidan, och klimatradikala folkrörelser som Skolstrejk för klimatet, å andra sidan. Man kan förneka existensen av problemet, eller man kan passionerat kräva handling istället för tomma ord. Båda alternativen skapar åtminstone en viss samstämmighet mellan ord och handling istället för den respektabla opinionens skriande inkonsekvens.

Greta Thunbergs position är konsekvent: ”Lyssna på vad forskarna ni påstår er tro på säger, och handla därefter!” Hon ger intryck av att vara en människa som också personligen finner det självklart att handla så: att inte säga ett men göra ett annat. Thunberg menar själv att det är hennes Asperger som gör att hon agerar så. ”Normalfungerande” människor brukar sällan vara så konsekventa. Istället reagerar vi ofta på om alltför krävande och skrämmande genom att antingen vägra tro på dem, eller genom att ”tro” på dem på det där schizofrena sättet som vi ”tror” på klimathotet. Vi säger oss veta att hotet är där, men så handlar vi som om det inte existerade. Vår medvetenhet om problemet visar sig bara på omvägar, till exempel just som ångest och skam.

Till det här syndromet hör också ofta enskilda symbolhandlingar där man trots allt ”gör något”. Man har visserligen flugit och tagit in på hotell, men man hänger upp handduken istället för att lämna den på golvet, vilket ska spara bykvatten och energi. Den här sortens reellt mer eller mindre meningslösa men symboliskt viktiga handlingar har otaliga varianter, från sopsortering till veganism. Jag menar inte att sopsortering eller veganism i sig skulle vara ur ekologisk synpunkt oväsentliga, men de får lätt karaktären av symbolhandlingar. Man tar sin, ofta moralistiskt strikt upprätthållna, sopsortering eller veganism till intäkt för att i andra avseenden unna sig all möjlig ekologiskt helt oansvarig verksamhet och ändå känna sig som en ansvarstagande människa som står lite högre än andra.

Vi tycker oss i grunden trots allt ha rätt att flyga och leva oekologiskt på andra sätt, liksom vi på ett mellanmänskligt moraliskt plan ofta tycker oss ha rätt att bete oss oansvarigt, småsint och kallsinnigt mot människor i vår omgivning. Tyckte vi oss inte ha den rätten skulle vi inte ta oss den. Det är just för att vi ”normala” människor är så självrättfärdiga och så usla på att ta ansvar för vad vi menar oss förstå, som det krävs kollektivt bindande lösningar för till exempel klimatet. Så länge flygen är billiga kommer vi att flyga, men börjar man beskatta bränslet så priserna fördubblas blir kön vid biljettdisken plötsligt kortare.

Den klimatskeptiska positionen är lika konsekvent som den Thunbergska, även om den leder till rakt motsatta handlingar. För den som menar att klimatproblemet inte existerar är det ju bara att stiga på flyget. Det är uppenbart att den här positionen kan te sig lockande just av det skälet; man intalar sig att det inte finns något problem för att få fortsätta som förr med gott samvete. Men jag tror inte alls alla skeptiker drivs av såna självbedrägliga motiv. Den skepticism som intresserar mig här har istället att göra med frågan om hur vi ska förhålla oss till vetenskapen som institution och dess anspråk på auktoritet att avgöra frågor i vår vardag och i politiken. Samma fråga aktualiseras också till exempel av vaccinmotståndet, fast på ett helt annorlunda sätt. För medan vaccinmotståndare ofta är människor som förhåller sig tvivlande till västerländsk medicin och vetenskap överhuvudtaget, har många klimatskeptiker en grundmurad tro på vetenskapen, alltså på den vetenskapliga metoden som sådan. Vad de kritiserar klimatvetenskapen för är just dess förmenta ovetenskaplighet; den framställs som politiserad och ohederlig och/eller som metodologiskt radikalt förfelad.

Frågan är hur man som lekman ska bedöma och förhålla sig till sådan ”privat” men förment vetenskaplig kritik av hela forskningsgrenar och av auktoritativa vetenskapliga institutioner som IPCC. Och vet man inte det, kan man svårligen förhålla sig till klimatfrågan. Den är annorlunda än ”vanliga” politiska frågor just för att den i grunden inte alls är en politisk fråga. Det handlar här inte om värderingar, om vad man uppfattar som en bra samhällsutveckling, utan om den empiriska, vetenskapliga frågan om vad som faktiskt sker med klimatet. Står vi faktiskt inför en sannolik katastrof om vi inte minskar våra koldioxidutsläpp radikalt? Om så är fallet behövs inga ”värderingar”, ingen särskild människosyn och inget höger- eller vänstertänk för att inse att vi måste agera. Politiska, värdeladdade bedömningar kommer in först om man väl bestämt sig för att agera och måste välja mellan tillbudsstående och konstaterat effektiva verktyg för att stävja klimatförändringen, fördela kostnader mellan fattiga och rika, och så vidare.

Varje politisk fråga har förstås, såvitt det handlar om att vidta vissa åtgärder för att uppnå önskade förändringar i samhället, en empirisk sida. ”Om vi höjer den här skatten så här mycket, hur mycket pengar får vi in, och hur kan höjningen förväntas påverka folks ekonomiska beteende?” är en empirisk fråga, inte en fråga om politiska eller moraliska värderingar. Men skälet till att man alls vill höja skatten är att man har såna värderingar. I politiken kommer värderingar före empirin. ”Vad är eftersträvansvärt och rättvist, vad vill vi ha?” är den första frågan, som den empiriska frågan ”Hur kan vi bäst komma dit?” är underordnad.

När det gäller grundfrågan i klimatpolitiken, skulle den, om den ställdes i värderingstermer, bli ungefär: ”Vill du rädda mänskligheten från katastrof eller inte?” Det är förstås ingen riktig fråga alls. Ingen kan svara: ”Nej, tyvärr, jag har andra värderingar”. Klimatskeptiker säger inte heller att de inte bryr sig om mänsklighetens framtid, utan de ifrågasätter att det alls existerar en människoskapad global uppvärmning. Det är inte en politisk fråga om riktningen för en önskvärd samhällsutveckling, utan en fråga om vad som empiriskt är fallet. Det är en fråga som sakkunnigt kan diskuteras och avgöras endast av experter, men som i offentligheten i huvudsak diskuteras av lekmän som försöker övertyga andra lekmän.

Den populära debatten gäller egentligen bara indirekt sakfrågan om klimatet. Den är snarare ett slags metadebatt om vilket intryck man som lekman har fått av den vetenskapliga diskussionens ekon i offentligheten. Såna metadebatter kan förstås inte avgöra den vetenskapliga sakfrågan, men de är viktiga i ett samhälle där vetenskapen har den centrala politiska roll den har hos oss. Vad ska man tänka om detta? Den klimatskeptiska kritiken kan ingalunda avfärdas som uppenbart förvirrad. Redan det faktum att det finns många meriterade naturvetare och också några meriterade klimatforskare bland skeptikerna, visar att en grundlig förtrogenhet med naturvetenskaplig metod och stor sakkunskap i ämnet inte utesluter radikalt skeptisk kritik av det etablerade forskningsparadigmet. Men naturligtvis utesluter sakkunskapen hos de bästa skeptikerna inte heller att de ändå har fel, eller att i övrigt mycket meriterade forskare har missförstått eller är dåligt informerade om den senaste klimatforskningen.Inte ens en ovanligt solid konsensus, som den inom klimatforskningen rapporteras vara, är någonsin total.

Å andra sidan finns det förstås många exempel inom olika vetenskapsområden på hur en konsensus länge har kunnat råda nästan oifrågasatt även om dess ohållbarhet i efterhand – eller för dem som inte är försvurna till konsensusen redan i samtiden – ter sig uppenbar. Och när det handlar om vetenskap som, liksom i klimatfallet, är direkt kopplad till stora ekonomiska och politisk-samhälleliga intressen, som bildar underlag för officiell politik och myndighetsrekommendationer, och som dessutom bokstavligen handlar om liv och död, är det uppenbart att en mängd utomvetenskapliga överväganden kan komma in som frestelser att medvetet eller omedvetet vinkla och förvränga forskningen.

Man kan väl också, utan att vara klimatexpert, konstatera att det ingår ett viktigt principiellt osäkerhetsmoment i klimatforskarnas beräkningar. För även om vi antar att alla argument skeptikerna hittills presenterat mot klimatforskarna är ohållbara, är det globala klimatet ett extremt komplext, och långt ifrån uttömmande utforskat, system där olika faktorer samverkar och återkopplingar förstärker och motverkar varandra icke-linjärt. Det måste betyda att nya mätmetoder och bättre data kan komma att väsentligt förändra bilden av den historiska utvecklingen och nuläget, och framför allt att någon avgörande faktor i klimatekvationen kanske helt har förbisetts, eller att dess betydelse grovt har underskattats. Det vore ju mycket förvånande om forskningsläget om säg 20 år inte hade ändrats drastiskt på någon enda viktig punkt! Revisioner kan förstås ske åt vilket håll som helst: dagens prognoser kan visa sig överdrivna, eller alltför konservativa. Betyder inte det här att kategoriska påståenden om hur få år vi har på oss att ställa om ”innan det är för sent” inte uttrycker någon oantastlig och precis vetenskaplig sanning, utan på sin höjd en dramatiskt formulerad uppmaning till handling?

Mitt syfte är inte att hävda eller insinuera att klimatforskningen är korrupt eller att den har fel, eller att ta ställning för eller emot i klimatfrågan. Min fråga är snarare vad det alls betyder för oss som lekmän att ”ta ställning” här. Och mer allmänt: hur ska vi som medborgare i ett samhälle där vetenskapen uppträder med anspråk på att komma med avgörande underlag för det politiska beslutsfattandet, förhålla oss till dessa vetenskapliga anspråk och kritiken av dem? Ingen vill väl säga att vi ska tro blint på vad som än rapporteras vara den vetenskapliga konsensusen i en viss fråga. Det mest uppenbara skälet är att rapporterna, vare sig de kommer från journalister eller myndigheter, inte nödvändigtvis ger en korrekt bild av vad forskningen i själva verket kommit fram till. Men det händer också att det forskarna själva hävdar visar sig vara mycket oklart, och ibland helt enkelt är nonsens, på ett sätt också en klartänkt lekman kan konstatera. Lättrogenheten som okritiskt sväljer allt som skrivs om vad den senaste forskningen påstås ha visat och misstron mot också den säkrast etablerade vetenskapliga kunskapen är för övrigt två sidor av samma mynt.

Lösningen som slentrianmässigt erbjuds är att vi ska ”förhålla oss kritiskt” till rapporter om vetenskapliga rön. Min fråga är vad detta konkret betyder. Det verkar nämligen finnas ett slags omöjlighet i själva uppställningen. Hur långt utomvetenskapliga faktorer i ett givet fall eventuellt spelat in och förvrängt forskningen kan man i slutändan inte avgöra oberoende av en kompetent bedömning av själva den vetenskapliga sakfrågan och den aktuella forskningen. Bara forskare som sysslar med den relevanta forskningen är kompetenta att bedöma det här. Men hur ska då en utomstående kunna förhålla sig kritiskt till vad de säger, med mindre än att man själv blir forskare i ämnet, till exempel klimatet, och alltså slutar vara utomstående? Blir inte konsekvensen att vi som lekmän visserligen ska förhålla oss ”kritiskt”, men till sist ändå bara måste lita på det klimatforskarna säger, och vad skiljer då detta från blind, okritisk tro på dem?

Här kanske man säger att det viktigaste vi som medborgare kan göra är att arbeta för lagstiftning och resursallokering som bevarar, eller snarare strävar till att så långt som möjligt återupprätta, vetenskapens oberoende av mäktiga företags- och statliga intressen som hotar korrumpera den. Bara så kan vi försöka se till att vetenskapen, som vi inte kan annat än lita på eftersom vi inte är kompetenta att bedöma dess anspråk utifrån, faktiskt är värd vårt förtroende. Och det ligger mycket i detta, men samtidigt finns det en spänning mellan denna lovvärda strävan och den strävan som visar sig till exempel i inrättandet av en organisation som ICPP, att göra vetenskapen till en mer integrerad del i det politiska beslutsfattandet. Hur kan man göra politiken mer vetenskapligt förankrad utan att vetenskapen själv blir politiserad, det är frågan.

 

Foto: NiklasPntk/Pixabay.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.