I somras blev jag morbror. Det är en stor sak att det på vårt kalhygge till släktträd ändå sticker upp en liten telning. Jag tycker inte nyfödda varken är särskilt vackra eller söta. För mig framstår de små människorna mest som en hög med veckad hud och sköra extremiteter. Att hålla i honom – visserligen som en klåpare – var emellertid en speciell upplevelse. Att se min syster sköta om honom än mer så. Allt hade gått bra. Det går inte alltid bra.
Jag försöker föreställa mig ett nyfött barns hjärta. Hur opererar man något som nästan inte finns, men som samtidigt är det enda som gör det. När jag läser Malin Kiveläs Hjärtat sitter jag på snabbtåg 427 mellan Stockholm och Göteborg. Tåget gör uppehåll i Skövde, Trollhättan och ytterligare en ort jag inte minns namnet på. Jag har ljudutestängande hörlurar, men ändå hör jag ett barn som utstöter några klagorop. Tänker att det är ett friskhetstecken, det att barnet behöver omvårdnad och meddelar omvärlden det. En överlevnadsstrategi god som någon.
En bok som redan på andra raden beskriver rimfrost på björkkvist och minus 22 grader i luften är svår att värja sig emot. Hur kallt är det i ett barns grav när det är 22 minus ovan jord? En mor har fött sitt tredje barn. Allt såg ut att ha gått väl, men snart konstateras att barnet har ett blåsljud på hjärtat. Jag har alltid tänkt mig blåsljud som något pysande, lite som när man långsamt öppnar en flaska med kolsyra i. Egentligen låter det som när någon andas med hjälp av en syrgastub. Hjärtfelet visar sig vara aortakoarktation, en försnävning av aortan. Det är en inte helt ovanlig åkomma och kan opereras. Prognosen är oftast god. Modern får veta att man öppnar upp barnet på sidan av bröstkorgen och sedan skär itu aortan och tar bort den missbildade biten. Den lilla kroppen är under tiden kopplad till en respirator. Att en prognos är god innebär dock inte att det hela slutar väl.
Modern är fiktiv men har drag av Kiveläs livserfarenheter. Hon frågar sig vad som orsakat tillståndet hos sitt barn, rannsakar sig själv och blickar tillbaka. Det hon finner är fler frågor. Läkarvetenskapen vet en del, men det är ändå försvinnande lite. Korrelationer och orsakssamband är inte enkla att särskilja. Tänk då när våra vardagsföretaganden och vad som orsakat det andra. Ändå vill vi till varje pris ha svar på frågan Varför? Ett glas med vin? En cigarett? Omänskligt många nektariner?
Kivelä är en lysande författare. Hon har ett märkvärdigt språk som är stramt hållet men med poetiska inslag som lyfter det till nivåer man sällan stöter på. Det är undersökande och hon räds inte verkligheten som den är. Hon ringar in den absurditet vi alla upplevt när världen pulserar vidare med samma kraft trots att vi som individ upplever att allt rämnar. Ser ni inte!?
Jag kommer att tänka på att det som kännetecknar ett gott samhälle är hur de allra svagaste tas om hand, att inga lämnas till rov för det obevekliga som är naturen. Jag tänker vidare på eftervården för mödrar som ibland är bristfällig. Men det allra sista jag frågar mig är: fäller spädbarn tårar?
Malin Kivelä: Hjärtat Förlaget, 2019.
