Det finns inga alternativ. När jag läser medierapporteringen från klimatdemonstrationerna runtom i världen kan jag inte låta bli att tänka på Margaret Thatchers klassiska citat om marknadsekonomins frammarsch. Utöver bilder på plakat med snärtiga formuleringar består artiklarna främst av svepande citat om att politikerna måste agera, lyssna på vetenskapen och att vi alla måste ändra sättet vi lever på. Mer konkret än så blir sällan visionerna om mänsklighetens framtida tillvaro.
Detta skriver jag inte som kritik mot demonstranterna (som ju klart oftare kommer med mer radikala och verklighetsförankrade förslag än makthavare och medier). Men rapporteringen är karaktäristisk för samtidens oförmåga att prata om hur ett (genuint) ”rättvist och hållbart samhälle” konkret skulle kunna organiseras. Än mer oroande är hur reaktionerna på klimatkrisen exemplifierar hur svårt vi har att i första läget ens föreställa oss samhällen där äganderätt, fri marknad och tillväxt inte tillåts trumfa socioekologisk rättvisa.
Kanske är det inte så förvånande? Ta socialdemokratin, som ändå får sägas vara det senaste århundradets mest resursstarka motståndskraft mot den kapitalistiska hegemonin. När en gräver i rörelsens historia är det slående hur snabbt de samhällsomvälvande ambitionerna (som klasskampen och ägandefrågan) baxades ut genom dörren så fort partierna började närma sig regeringsställning runtom på kontinenten. Med tiden har de socialdemokratiska visionerna kommit att hålla sig långt inom nyliberalismens ramar. Visst vill man lindra dess värsta effekter, men tanken på att omkullkasta systemet är inte på tapeten ens när planeten står i brand.
Att nyliberalismen så framgångsrikt lyckats sätta ramarna för vår kollektiva föreställningsvärld syns inte minst i hur ideologin återkommande lyckats överleva alla kriser den åstadkommit. En slående historisk jämförelse är hur börskraschen 1929 ledde till att den då rådande ”laissez-faire-liberalismen” blev närmast utskrattad, medan finanskrisen 2008 å sin sida resulterade i att nyliberalismen snarast stärkte sin position. Geografen Jamie Peck gör en målande analys när han beskriver det nyliberala projektet som ett lämmeltåg som vägrar att stanna oberoende av hur många misslyckanden det möter. Gång på gång kastar sig dess ideologiska föreställningar utför stupet med oss andra i släptåg.
Klimatkrisen bör ses som det nyliberala lämmeltågets slutstation, för den här gången håller det på att dra hela vårt ekologiska system nerför branten. Därför behöver vi mer än någonsin nya föreställningsvärldar som letar sig bortom den kapitalistiska realism som förminskar socialism och likande kontranarrativ till, i bästa fall, naivitet och nostalgi. När den uträknade liberalismen (i ny kostym) under 1900-talets andra hälft stegvis återtog sin hegemoniska position i vårt medvetande var det såklart med hjälp av kapital, tankesmedjor och massmedierna i ryggen. Huruvida socialismen ska klara av att göra samma resa utan den uppbackningen återstår att se.
