Nobelpristagaren Peter Handke har begåvat litteraturen med en ny röst

av Simon O. Pettersson

Den österrikiske författaren Peter Handke tilldelas Nobels litteraturpris. Ny Tids medarbetare Simon O. Pettersson har läst Handkes samlade verk. Fram träder ett nyromantiskt författarskap som håller sig självt troget.

Det är få författare som kan stoltsera med att få sina samlade verk utgivna under sin levnad. Denna, en skriftställares yttersta apoteos, har beståtts österrikaren Peter Handke (f. 1942). Härförleden publicerades Peter Handke Bibliothek (Suhrkamp Verlag 2018), vilken i 11 band utlovar samla allt av Handke som nått trycket.

Samtidigt som detta skulle kunna förstås som att Handke nått höjden av sin berömmelse, tränger sig en annan tolkning på. Det är inte samma lyster kring Handkes namn som det en gång var. Hans senaste böcker har inte uppmärksammats tillnärmelsevis så mycket som hans tidigare; senast någon bok översattes till svenska var 2007. Författarens storhetstid kunde förläggas till 70-talet, 80-talet och eventuellt 90-talet. Handke börjar småningom tillhöra litteraturhistorien snarare än samtidslitteraturen. Att hans samlade verk utges kan därför snarare tolkas som att det är dags att stänga butiken, att det är tid för att upprätta bokslut över Peter Handke.

Med den nya utgåvan har vi ett utmärkt verktyg att blicka tillbaka med, att skaffa oss översikt. Redan hans första roman Die Hornissen (”Bålgetingarna”, 1966) röjer stor självständighet. Tematiskt sett är det en traditionell hembygdsroman, med tablåer från författarens uppväxt i Kärnten. Den berättas dock på ett originellt sett. Minnesbilder, ofta utgående från någon detalj, såsom en doft eller ljud, broderas ut i långa snirkliga meningar, där upplevelsen, perceptionen, snarare än handlingen står i centrum. I slutet av boken visar det sig att berättaren i själva verket bara återger en roman som han inte ens tror sig ha läst, utan vars handling han fått återberättad.

Handkes förstlingsroman var en egenartad händelse i slutet av 60-talet, då krav restes på en engagerad litteratur, som snarare än att vara estetiskt nydanande skulle ställa aktuella problem under debatt. Det litterära etablissemanget lät sig provoceras av såväl hans högestetiska litteratur som hans hårda omdömen om sina litterära kollegor. I uppsatsen Ich bin ein Bewohner des Elfenbeinturms (1967, ”Jag är en invånare i Elfenbenstornet”) ryckte han ut till försvar för sin estetik. Där hävdades det att realismen blivit till ett tomt manér, att den enkla, förment okonstlade stilen som den engagerade litteraturens representanter förespråkade var lika onaturlig som varje annan stil. I stället menade han att varje författare var tvungen att avbilda verkligheten på sitt sätt, att förmedla de insikter om världen som han själv bar på. På så vis kunde författaren lära mänskligheten något nytt, på samma sätt som Handke upplevde sig ha lärt sig något nytt av varje författare som betydde något för honom.

Avståndstagandet från realismen, betoningen på de språkliga uttrycksmedlen, tvivlet på medvetandet och minnet, kunde väcka intrycket att Handke är en tidig representant för vad som i dag brukar kallas postmodernism. En sådan kategorisering skulle dock bli vilseledande, då man betänker hans avsaknad av ironisk distans till författarrollen, hans tilltro till författargeniets möjligheter att förmedla nya insikter och att uppfostra människosläktet. Snarare tränger sig en annan beteckning på – nyromantiker. Det är romantikens litteratursyn, där författaren oberoende av politik och andra hänsyn öser ur kreativitetens ymnighetshorn, som han i en ny tid omgestaltar.

Även om litet oförsiktiga yttranden om Balkan på senare år ibland kastat in honom i den politiska hetluften, är det lätt att känna igen debutanten Handke i dagens dito. Om man lägger den sista romanen i den föreliggande utgåvan av hans samlade verk, Der große Fall (”Det stora fallet”, 2011) uppenbarar sig tydliga likheter. På samma sätt som i debutromanen beskriver Handke ofta tämligen banala och i sig föga märkvärdiga vardagsföreteelser. På detta sätt, till exempel som nagelklippandets store sångare, har han faktiskt en märklig, tematisk likhet med den förkättrade diskbänksrealismen. Samtidigt avvinner han alltid dessa upplevelser något tidigare okänt, hans blick får oss att se något nytt i dem. Det kunde beskrivas som en typ av vardagsmystik. Den verkliga religionen ligger inte heller långt borta; i bägge de beskrivna romanerna finns en gudstjänst gripande beskriven.

En invändning mot Handke kunde vara att hans litterära uttryck så litet förändrats under hans långa författarkarriär, att det är nytt vin i gamla läglar. Samtidigt kunde det sägas om många stora författare, att de i allt de skriver på ett mycket påtagligt sätt förblir sig själva och därmed upprepar sig – Franz Kafka har sagts inte kunna skriva ett vykort utan att det blev kafkaeskt. Peter Handke har begåvat litteraturen med en ny röst, gjort att litteraturen inte riktigt är densamma som förut.

Simon O. Pettersson

Peter Handke Bibliothek. Suhrkamp Verlag, 2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.