Helsingfors olidliga lätthet

av Pontus Kyander

Visst har konsten ett underhållningsvärde, och visst får den vara lättillgänglig, öppen och rentav populär. Inte är jag så sur och vrång att jag förnekar människor en glad stund på museet. Så ska det vara, också. Men konstinstitutionen måste vara något mer.

På Helsingfors konsthall visas den schweiziske konstnären Ugo Rondinone. Han är en konstnär som jag tyckt mycket om sedan jag första gången såg hans typiska passiva clowner som stora väggprojektioner på São Paulobiennalen 1996. Därefter har jag följt hans utställningar. Det är ett stort och komplext konstnärskap, många av hans verk är bokstavligen blytunga (de är gjorda av bly), andra visuellt tunga och allt annat än muntra. När hans konstnärskap presenteras för finsk publik blir det dock med en stor och massiv men jämförelsevis ensidig installation, everyone gets lighter, där hans skulpturer av vilande clowner fyller konsthallens alla rum. Den som sett Rondinones konst förr vet att konstnärskapet är brett. För Helsingfors-publiken blir det en behaglig och lättsam upplevelse, men de mörka kanterna och nyanserna uteblir.

Samtidigt visar Kiasma islänningen Ragnar Kjartanssons stora flerskärmsinstallation The Visitors (2012) i hela sitt översta våningsplan. Ett antal vänner samlas på en gammal herrgård utanför New York, var och en spelar i varsitt rum ett instrument; konstnären själv spelar gitarr i ett badkar. Långsamt sätter de igång, de hör varandra genom hörlurar och var och en visas på sin egen videoskärm och med egna ljudkanaler. Det tar sin tid, de spelar en enkel pop-ballad med en upprepad kort refrängtext. De jammar länge, mer än en timme noga bestämt. Alla myser, publiken med.

Typiskt nog är dessa verk introduktioner av konstnärskap för en finsk publik. Gemensamt med många andra internationella konstnärskap som presenteras i Helsingfors är utställningarnas lätthet och tillgänglighet. Jo, så här kan konst också vara, och det gäller även –Gilbert & George- tidigare på HAM, Yayoi- Kusama på samma museum, eller Grayson Perry häromåret på Kiasma. Även krävande och komplicerade konstnärskap presenteras genom en lättillgänglig aspekt. Aldrig överblick, aldrig komplikationer. Det är inte de enskilda konstnärerna det är fel på. Felet är institutionernas rädsla för allvar, för tyngd, för det som är svårt och krävande. Det är som om vi satt fast i ett evigt mysigt småleende. Det är Helsingfors olidliga lätthet, för att travestera en välkänd boktitel av Milan Kundera.

Det finns strukturella skäl till att ansvaret för att introducera internationell samtidskonst i all sin bredd faller extra tungt på institutionerna. Finland har jämfört med bland andra de övriga nordiska länderna ett annorlunda finansieringssystem för utställningar utanför konstinstitutionerna. Stöd går sällan direkt till de icke-kommersiella gallerierna, utan finansieringen förmedlas generellt genom (de finländska) konstnärerna som ställer ut. Det gör det nästan omöjligt för icke-kommersiella gallerier och konstnärsdrivna art space att visa annat än finsk konst. Den konst som kommer utifrån går huvudsakligen genom de offentliga institutionerna, ganska sällan genom de kommersiella gallerierna och oregelbundet genom fristående icke-kommersiella gallerier.

Med sina påkostade satsningar visar institutionerna att de mycket väl kan ta hit ny konst. Men det får inte ta stopp vid popballaderna, utan vi har rätt också till det experimentella, svåra och krävande. I Helsingfors är institutionerna som de där föräldrarna som ständigt matar sina barn med snask, och sedan undrar varför de inte vill äta sin middag.

Foto Angel Gil

Ugo Rondinone: everyone gets lighter. Helsingfors konsthall till 17.11.2019.
Ragnar Kjartansson: The Visitors.
Kiasma till 2.2.2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.