Komedi om självmord?

av Bianca Gräsbeck

Duncan MacMillans interaktiva monolog Allt som är underbart görs befriande ocoolt av Bror Österlund på ÅST.

En glad och avspänd Bror Öster­lund tar emot kvällens publik vid ingången till Studioscenen på Åbo Svenska Teater.  Medan vi bänkar oss i det intima rummet delar han ut små lappar: plock ur en lista på saker som gör livet värt att leva, stommen i den pjäs vi strax skall få se. Med en nästan omärklig förändring i kroppsspråket övergår han från välkomnande värd till skådespelare och börjar sin berättelse. Minns – och blir – en liten pojke vars mamma ”gjort något dumt”, som hans pappa uttrycker det. Pojken förstår att mamman är mycket ledsen, och för att  trösta henne och kanske också sig själv börjar han skriva: 1. Glass. 2. Vattenkrig. 3. Få vara uppe efter läggdags och se på tv och så vidare, med barnets hela troskyldighet. Listan lyckas knappast göra den depressiva mamman lycklig, men den kommer att följa med honom länge. Den växer och börjar handla om allt mer komplexa saker och hjälper honom kanske att behålla något av barnets öppenhet och förundran inför det han möter i livet .

Pjäsen, det är Duncan MacMillans Allt som är underbart. En berättelse om suicidal depression som utvecklats till en monolog, interaktiv komedi. Nej, inget tryckfel! Liksom i många av MacMillans pjäser, var drivkraften bakom Allt som är underbart avsaknaden av ”lämpliga, intressanta och adekvata sätt” att tala om det aktuella ämnet. Utmaningen var att på ett ansvarsfullt sätt beakta komplexiteten i problematiken utan att börja gräva i varför folk vill ta livet av sig. Pjäsen serverar ingen lösning, den söker sätt att tala om mental ohälsa, söker strategier för hur man kan komma vidare och vill avdramatisera dramat. Där behövs humor och tillit, därav blandningen mellan stand-up-komedi och trygg interaktiv teater. Interaktiviteten kom in med Jonny Donahoe, standup-komikern som med glädje tackade ja då han för några år sedan erbjöds rollen: att tala om mental ohälsa med ett leende känns fantastiskt, säger han. Det gör det så mycket lättare för folk att tala om saken, luckrar upp det stigma som omger den. Det visar också att det går att skratta åt, eller kanske snarare med, också det mörkaste i livet. Skrattet befriar, som vi vet.

Kanske just för att den behandlar någonting så svårt är pjäsen både livsbejakande, charmerande, hjärtknipande och rolig.  Antagligen den mest icke-coola pjäsen någonsin, säger MacMillan i en intervju i The Guardian (23.9.2014). Med pjäsen vill han förmedla det totalt icke-coola budskapet ’du är inte ensam, du är inte konstig, du kommer att klara det; du måste bara härda ut’. Inte det minsta cool, nej. Men att Allt som är underbart, i all sin icke-coolhet, tagit världen med storm är väl ett tecken på att någonting väsentligt träffat helt rätt. Kanske just för det icke-coola, i en värld som ihärdigt signalerar att du borde vara so cool.

Österlund strålar i den krävande rollen, stark och skör på samma gång. Total närvaro i de sjuttiofem minuter han är ensam på scenen med sin berättelse. Fast helt ensam är han inte. Här finns också musiken och publiken, som interagerar dels med lapparna som vi på anrop läser upp, dels genom att han ber oss om hjälp med vissa rollfigurer och en del rekvisita. Det blir mycket skratt och tack vare Österlunds lyhördhet och intuition uppstår en fint fungerande interaktivitet i varm feel-goodatmosfär.  Paradoxalt  nog –  vi är ju alla hela tiden medvetna om den tragedi orden och handlingarna undviker utan att kunna lämna den.

Berättelsen är gripande på många sätt, kantad av episoder med många olika känsloladdningar. Det är den lilla pojken och tystnaden som omger honom, det är den rebelliska sjuttonåringen som tagit reda på tsaker och ting och inte kan uppbåda barnets förlåtande attityd. Den unge mannen åker iväg för att studera och i ensamheten tvingas han definiera sig själv, en blyg en som kanske helst bara – som sin pappa – skulle lyssna på musik, men som ändå vågar bli kär och ta steget ut, säga ja till lyckan för att sedan tiga sönder den. Naturligtvis förföljs han av rädslan att bli som sin  mamma, men den skjuter han undan, såklart, liksom allt annat tråkigt. Men det undanskjutna försvinner ju inte, det glimtar fram emellanåt, i skuggor som drar över Österlunds väsen. Slutligen ljusnar världen omkring honom: lyckan återvänder och triumferande konstaterar han, i listans nästsista post, att uppdraget är slutfört. Den sista posten ska jag inte avslöja.   

Emellanåt tappar han tron på listan, men får tillbaka den igen. I djup depression förloras förmågan att glädjas. Den förmågan har han kvar och det är det som räddar honom, tror jag. Depression, sägs det, förstår bara den som varit där. Mot den bakgrunden känns perspektivet i pjäsen än mer genialt – hos dem som berörs av suicidaliteten går pjäsen som katten kring den heta gröten, som egentligen inte är het gröt utan ett svart hål som förblir en otäck gåta.

Men livet liv runt omkring finns, och fast det kan vara både ärrat och skadat är det värt att leva. Och kan behöva påminnas om sitt värde.

Foto Pette Rissanen

Allt som är underbart
Text: Duncan MacMillan
Översättning: Björn Lönner
I rollen: Bror Österlund
Regi: Anders Slotte
Bearbetning för finlandssvenska förhållanden: Anders Slotte & Bror Österlund
ÅST och på turné i Åboland under hösten 2019 och våren 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.