Världen är full av visuella sensationer, bara man tittar efter. Och samtidigt kan de vardagligaste material rymma de mest subtila nyanser, förbisedda dagligdags men synliggjorda för den som väljer att se. Istället för att med möda mejsla, hugga, måla och skrapa fram bilder kan en konstnär också låta verken komma till sig genom att just se, och använda det sedda mer som fenomen än som fysisk form och material.
Det är så jag tänker mig att Emma Rönnholm arbetar. Hennes utställning ECOSCOPE 2020 – Philosophical toys for our time på Galleria Sculptor rymmer en rad verk där det mesta bygger på material vi är mer eller mindre vana vid i vår vardag. De filosofiska leksaker hon syftar på är optiska redskap som var populära vid 1800-talets början, där både ljusfenomen och visuella illusioner kunde studeras. Det är ingen tillfällighet att Goethes färglära publicerades vid århundradets begynnelse, stroboskopiskt ljus skapades lite senare och att mekaniska leksaker som zoetropen utvecklades för att skapa rörliga projicerade bilder.
Emma Rönnholm har arbetat med enkla och självklara vardagsobjekt för att lyfta fram deras växelverkan med ljus, rum och betraktare. Av CD-skivor bygger hon en halvkupolform som roterar på en skivspelare. CD skivorna ger en annan innebörd åt verkets titel Hit Parade (2019), och jag tror att detta och många andra verk i utställningen ska ses i den sena januarieftermiddagen där ljuset utifrån reducerats och verkens reflektioner får spela ut friare.
Reflektioner på projektionsdukar blir utgångspunkt för en rad arbeten, bland dem At Night All Cats Are Grey (2019), en svit bilder på katter i siluett, sprayade med olika färglösa lim och lacker på den gråsilvriga duken. Efterhand som ljuset växlar (och betraktaren rör sig i rummet) förändras katternas reflektioner.
Personligen tycker jag dock att ett bord täckt med samma reflekterande duk är mer spännande, trots (eller tack vare) att det på alla sätt verkar mer improviserat. Från spindellika ”amplar” som hänger över bordet droppar emellanåt vatten på dukarna. Dessa slumpvisa märken av droppar på duken ändrar färg och form beroende på varifrån de ses. Publiken är emellertid minst lika intressant som det lågmälda förloppet på bordet, när de nigande och bockande försöker fånga olika synvinklar mot bordytan.
Flertalet verk har denna experimenterande och undersökande karaktär – och det är lika mycket galleribesökarna som står för undersökningen. Ljus och visualitet står hela tiden i centrum, som i kupolerna hon bygger av kasserade glasögonlinser. Uppfinningsrikedomen i att återanvända vardagliga ting påminner mig om kollegan Kari Cavén, som förvisso arbetar med ett betydligt tyngre uttryck. Här i Emma Rönnholms utställning handlar det om att göra någonting för att kanske, kanske upptäcka någonting annat – någonting som samtidigt är så marginellt och svårt att uppfatta att det blir nästan omöjligt att sätta ord på det, som till exempel vad som sker när man slår in ett genomskinligt föremål i ett lager av glansig och något mindre genomskinlig plast. Eller bygger en fyrkantig och kompakt volym av genomskinliga CD-omslag i plast. När dessa verk placeras i rummet, i olika rum, händer så klart någonting, och konstnären är till sist inte mer ansvarig för vad som visuellt inträffar än vädergudarna och besökarna. Jag påminns om konstnären Gustav Metzger som vid 1960-talets början beundrade de genomskinliga sopsäckarna med skrädderiavfall på en del gator i London och inkluderade sådana i sin ”autokreativa” konst.
Utställningsinformationen talar ivrigt om hur verken relativiserar begrepp som identitet och ”jag”. Där hänger jag inte med riktigt, snarare upplever jag utställningen som en inspirerande relativiseringen av världen och det sedda, där”jaget” ändå förblir en relativt stabil enhet, inkapslad i våra begränsningar av hud, slemhinnor och inte minst synorganens perceptionsytor. Där är vår gräns mot världen, den värld som hela tiden överträder och tränger igenom våra begränsningar, våra gränssnitt. Men så klart: om perspektivet vänds och jag ser processen ur konstnärens ögon, då blir handlingen ”att göra konst” öppen och relativ, och konstnärens subjekt öppnar sig mot världen.
Foto: Titus Verhe
Emma Rönnholm: EGOSCOPE 2020 – Philosophical Toys for Our Time
Galleria Sculptor, Södra Kajen 12, Helsingfors. T o m 26.1 2020.
