En godmodig dystopi

av Freja Rudels

Annika Luther är en underbart vetgirig författare. Kunskapstörsten och -lusten genomsyrar hennes berättande, vare sig hon borrar i den egna släktens historia, frilägger lärarrummets dynamik eller broderar dystopiska framtidsscenarier.

De sista entusiasterna är en dystopi, snäppet mer närliggande än den hon tecknade i ungdomsromanen De hemlösas stad, där vattnet lagt stora delar av Finland under sig. I den nya romanen är det en osedvanligt effektiv influensa som invaderar landet, med dödliga följdsjukdomar i släptåg.

Ett av de första offren är det mikrobiologiska forskningsprogrammets stolthet professor Tuulia Heinonen, och influensan blottlägger strax samhällets sårbarheter i kvadrat. Bakom Heinonens framgångsrika fasad uppenbarar sig en salig röra. Den nedkörda universitetssektorn står handfallen. Läkemedelsjättarna vädrar morgonluft. De antibiotikaresistenta bakterierna florerar och antalet dödsoffer växer i takt med att landets BNP sjunker.

För bokens huvudperson, den föga framgångsrika mikrobiologen Marius Lindholm, utlöser influensan en personlig kris. Han kastas ut ur universitets sedan länge ljumma värme och tvingas finna sig på nytt, som forskare, far och otippad räddare av världen.

Luther spar inte på ingredienserna. Förutom katastrofscenariot bjuder hon på familjedrama, kapitalismkritik, universitetets svanesång, bakteriologiska grundkunskaper, en känga åt finländsk asylpolitik och ett rikt mått av skamlöst anspråksfull idealism.

Marius befinner sig en bra bit in på autismspektret. Utöver bakterierna och den egna familjen har han endast två vänner, kollegerna Helmi och Amir. De hjälper honom att hitta sin inre världsförbättrare efter en misslyckad sejour hos mammon. Detta genom att nosa sig till hans värdefullaste resurs. Marius, Helmi och Amir är en sympatisk trio, och deras räddningsaktion ett intressant skitgöra – bokstavligen.

Populärkulturen, litteraturen, den globala dagspolitiken; vart man än vänder sig idag tycks dystopierna dugga tätt och kämpa för att övertrumfa varandra i angstighet. Men även om Luthers roman är en dystopi kvalar hon inte in i den kampen.

Trots att scenariot är både trovärdigt och förödande når dess destruktiva dimensioner aldrig riktigt fram. Dödsoffren förblir randanmärkningar, familjekonflikterna lösbara och katastrofen hanterbar. Luther hinner liksom aldrig borra sig ner i svärtan. Hennes tonfall är dessutom genomgående godmodigt, som vaccinerat mot ångest och svartsyn. För den som har fått nog av sånt kan De sista entusiasterna vara en mycket befriande upplevelse. Avsaknaden av svärta förtar dock något av spänningen. Eller förflyttar den.

Det är nämligen inte frågan om hur långt förödelsen ska nå eller om hjältarna ska hinna få bukt med den som gör romanen till en bladvändare. Dess största spänningsmoment sitter i vetandet, i den kunskap Luther öser ur. Inblickarna hon ger i sånt som spanska sjukans framgångssaga, fekaliers förtjänster, allsköns mikrober och bakterier med Clostridium difficile i spetsen är fullständigt fascinerande. Inte minst tack vare den otidsenliga entusiasm med vilka de levereras.

Annika Luther:
De sista entusiasterna
Schildts & Söderströms, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.