Frågor

av Vivi-Ann Sjögren

Det kan inte förnekas: Jag är passionerat  intresserad av hur människor – människan – beter sig. Och varför. Jag är fascinerad av vad tiden gör med människan. Med individer i allmänhet och individer i synnerhet. Vad som tas ifrån oss och vad vi berikas med. Hur länge vi får behålla oss själva, när vi börjar naggas i kanten. Vilka möjligheter som står till buds att själv påverka skeendena, vad som är oundvikligt.

Hur länge betraktas en människa som användbar? Hur får man evighetsstämpeln?

Mer än en kultur har genom tiderna satsat på en radikal lösning  och valt någon form av ättestupan, mer eller mindre effektiv, mer eller mindre långsam. Hos oss är den för tillfället rådande modellen både och. Långsam och effektiv samtidigt. Den handlar om att manövrera bort människan från sig själv, från den omgivande verkligheten. Det gäller att rensa miljön från alla som kan sätta käppar i hjulen, som bromsar upp, som dröjer  sig kvar i hur man betedde sig förr. Det handlar om att ha spelat ut sin roll och att inse det: Loppu slut, stig opp och gå ut.

Det är självklart att jag förstår att jag pratar strunt (så beter sig människan ibland eller ofta), det är självklart att de yngre  måste få plats – men varför måste platsen tas från de äldre? Jag menar att detta kan vara en moderniserad form av ättestupan. Utestäng en människa från hennes invanda miljö, hennes invanda tankar, henne invanda umgänge, hennes yrkesidentitet, hennes plats i samhället, hennes invanda sätt att befinna sig i livet – jag använder avsiktligt ordet invanda eftersom det har en så dålig klang i dag – vad blir kvar? En människa med ett ännu icke avslutat liv omkring sig, med all sin kunskap, all sin erfarenhet, sin eventuella vishet. Och med en ny titel, demokratisk till tusen, lika för alla: pensionär.
Verkligt strunt, alltså. De sjukpensionerades antal ökar år för år, den psykiska pressen  sätter in redan vid unga år, en del av den fysiska pressen har automatiseringen tagit hand om men det finns så pass gott om den att det mer än väl räcker till att slita ut en människokropp i förtid och en pensionering blir i praktiken den enda möjligheten., den enda räddningen.  Och allt tjafs om yrkesidentitet, säg det åt alla dem som ingenting hellre vill än slippa den. Så att…

Men ändå.

Om människan inte längre känner igen sig själv? Inte i spegeln, inte i sina tankar, inte i sina handlingar, inte i omgivningens bemötande? Om man sitter och klipper och klistrar olikfärgade papperslappar medan livet kör på där ute – hur många klarar egentligen av den biten? Och om man kanske till syvende och sist inte ens egentligen vet vad det handlar om?

Och nu kommer jag till något konkret: hur mycket vet man i allmänhet om vad tiden gör med en människa, vad den kan göra med en människa? Hur mycket är man förberedd på, hur överraskad måste man bli? Vad är – “naturligt”, vad  hör överhuvudtaget inte dit? Och, ännu mera konkret, borde vi få lära oss mera? Mycket mera. Inte bara de, vi, som redan berörs av det, utan alla, precis alla, också de små (och stora) barnen? Borde det finnas på skolornas schema?
Och sen, en sista fråga som jag måste ställa: Vad gör tiden med mänskligheten? Hur påverkas det kollektiva beteendet i det långa loppet? Hur långt är loppet?

1 kommentar

Profilbild
Mikke= Anna Torvalds 28 januari, 2020 - 22:41

Tack!!
Mikke

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.