Fristående dikter

av Amanda Saveland

Jag unnar mig ofta njutningen att läsa vers. När hjärnan, hörseln, känseln och synen får ta emot den rytmiska kombinationen av språk, ord och innehåll, uppstår en unik sinnesupplevelse”.

Så skriver Henrik Huldén i förordet till sin tredje versbok På lätta versfötter. Det är ett förord som både hyllar och går till versens försvar. Som vänder sig mot synen på formen som en ”relik från förr” och istället pekar på vad det är som fortfarande gör den speciell. Enligt Huldén handlar det om något som uppstår i det bundna. Rimmet och versmåttet en kreativ begränsning som kräver renodling av sin författare. Tanken bakom dikten måste anpassas efter formen utan att förlora sin skärpa. Rytmen måste sitta. Rimmen inte störa. Det är då, när varje bit sitter, som den unika sinnesupplevelsen kan uppstå.

I Huldéns dikter är det ont om nödrim. Texterna håller ihop med rytmen och avslutas allt som oftast med fyndiga slutklämmar. Det är dikter som rör sig i det vardagliga. En relaterbar scen, så som det dumdristiga i att hålla sin mobil i samma hand som skräppåsen när man närmar sig en soptunna, eller den enkla längtan efter sommarvärmen:

Motvinden möter mig ilande.

Hopkrupen stretar jag huttrande.

Temperaturen är isande,

tron på en sommar är krisande.

Uppvärmning, tänker jag muttrande.

Dunjackan avbröt sitt vilande.

Andra gånger bygger dikterna på nyhetshändelser eller korta kommentarer om samtiden. Till exempel metoo, bygget av nya kärnreaktorer i Sosnovyj Bor eller nynazister:

Vad gör vi nu när känslan kryper närmare?

När attityder hårdnar, orden slår?

Vi ser dem, våra trettiotalshärmare

som inga konsekvenser alls förstår.

Dikten uppmanar till motstånd. Till att tänka efter och inte låta de extrema åsikterna få fäste. Det rör något som är mycket mer allvarligt, mycket mer akut, än tanken på en förlorad mobil slängd bland sopsäckarna. Ändå märks skillnaden inte av. Tonen skiftar inte, trots att ämnena som tas upp gör det. Kanske beror det just på bundenheten. Formen som framgår så tydligt och gör läsaren medveten om det konstruerade i den. Rimmet en förutsägbar trygghet som gör det svårt för något verkligt drabbande att uppstå.

Samtidigt gör inte På lätta versfötter anspråk på det som är alltför tungt och känslokrävande. Boken är, så som titeln antyder, lättsamt skriven. Mer till för att väcka en tanke, uttrycka en åsikt eller locka fram ett skratt. Dikterna bör kanske heller inte ställas för mycket i relation till varandra. Boken är inte tänkt att läsas som ett sammanhängande verk, utan som en samling texter att ta sig an på det sätt som passar en själv bäst. Förslagsvis inte från pärm till pärm, utan en och en. Det är då verserna kommer till sin rätt. Blir till någonting att plocka fram ur bokhyllan och läsa ur för att få sig ett litet skratt eller en tankeställare.

Henrik Huldén:
På lätta
versfötter
Litorale, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.