Det ligger döda skådespelare på marken och det är fight om något helt obetydligt. Jag äter chips och tycker att det är roligt när folk utövar våld på låtsas. Mitt i allt kommer en sexig drake i bild (på något sätt har de lyckats få en drake att se sexig ut) och jag blir glad över att alla bad guys nu dör. Och såklart dör alla elaka svartklädda soldater som utkämpar krig för the bad guy. Hjälten vinner och jag sitter förnöjd med chipssmulor i håret.
Jag tar fram telefonen efter filmen och där ser jag ett meme om att snart bryter tredje världskriget ut, hopi hopi ner i bunkern allihopa. Hahanej, men på riktigt vet inte min generation hur vi ska hantera verkliga hot om våld och därför gör vi skojiga bilder på nätet om det istället. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera döden. Tusentals gånger har jag sett karaktärer dö på film och då ett djur dör bryr jag mig mer om djuret än om en mänsklig karaktärs död. Allt är på låtsas och när det är på låtsas så kan våld vara roligt, då får man vara sadist. När det blir till verklighet är humorn det enda som råder bot på situationen.
Jag har börjat tänka mycket på döden. Inte bara för att jag nuförtiden arbetar som poet på heltid, men också för att jag varit sjuk. Ett lysrör gick sönder inuti mina lungor och kvicksilvret gjorde mig till en hypokondrisk apa. När jag kom ut ur sjukhuset drog jag upp telefonen för att skriva en dramaqueen-uppdatering ut till världen om att jag nu var döende. Istället såg jag en en avhuggen arm i högra hörnet av bilden på skärmen och överdelen av kroppen mitt i synfältet. Det är en riktig kropp och det är våld som förorsakat det och jag är inte död. Jag kommer kanske dö i kvicksilverförgiftning eller mer sannolikt i normalvanlig finländsk ålderssjukdom. Däremot har jag svårt att se mig söndersprängd så att folk i länder med högre ekonomisk ställning ska kunna se mina kroppsdelar på sociala medier där de mår dåligt över att de inte vet vad som ska göras åt det.
En orsak till att jag alltid tyckt om att döden blir personifierad genom besjälning eller avbildad som mänsklig gestalt, är att det blivit lätt att greppa. Som i de animerade filmerna jag såg på som barn där en gullifierad lieman kom och dödade mobbarkaraktärerna. Eller som när jag upptäckte filmen där döden talar svenska, det vill säga Det sjunde inseglet. Så vill jag att döden ska vara. Som något roligt eller förståeligt i slutet av ett liv, inte något som utgjorts av maktbaserad kamp.
Det ligger döda civila på marken och det är fight. Det är fight om makt och det är olja som hälls nerför ansikten när man vill visa att man faktiskt har mer makt. På Twitter härjar en osexig drake som tar bilder på sina offer, det vill också hans motparter göra. Insmorda i oljan brottas de om vem som ska få ha rätt att vara den goda liemannen idag, på Facebook kan man sedan se vem som vann. Det är val om lieman i år, hoppas det blir en mer gullifierad den här gången, säger vi med chipssmulorna i hasorna.
