Karina-Sirkku Kurz: Supernature.
Hippolyte, Georgsgatan 8-10 Helsingfors. Till 26.1.
Våra märkliga kroppar, och vad vi gör med dem. En tid i mitt liv var jag gästprofessor i Seoul, Sydkorea. I de elegantare delarna av staden fanns på sina håll minst en plastikkirurgimottagning per gathörn. Bland studenterna var det många som justerat något kroppsligt tillkortakommande, oftast ögonlocken för en rundare ”västerländsk” look, mer sällan näsan eller käkpartiet. Det var inte dramatiska förändringar, utan små ”justeringar”. Det moraliserades inte om detta, det ansågs vara en privatsak. Även mogna män lade sig villigt på operationsbordet, oftast för att sträcka ut skinnet under ögon eller haka – för att se yngre och kraftfullare ut.
Med alla dessa justeringar och tillägg förvandlas kroppen så smått till ett slags cyborg, människo-maskiner. Det uppstår ett gränssnitt mellan ”natur” och ”konstruktion” som inte bara erfars utifrån utan i högsta grad inifrån. Är det ett förfrämligande av den egna kroppen – eller en jagutvidgning? Den som sett den franska konstnären Orláns kroppsmanipulationer inser att också det senare är en möjlighet.
Fotografen Karina-Sirkku Kurz har undersökt detta säregna område, och ur plastikkirurgins parafernalia vaskat fram en vacker och tankeväckande bildvärld. Den är inte en pamflett mot ett eller för något annat – det vore generande banalt. Istället tar hon oss ut i en ambivalent terräng, där hon genom fotografier i färg och svartvitt skärskådar dessa kroppssupplement, deras material, form, hur de kan omformas och manipuleras, hur de i egen rätt blir kropp. Pressmeddelandet rekommenderar Jenny Slatmans bok Our Strange Body. Philosophical Reflections on Identity and Medical Interventions (2014) som vidareläsning. Även jag blir nyfiken på att läsa.
Iiri Poteri: Here We Are.
Project Room, Lönnrotsgatan 35 Helsingfors. Till 26.1 2020
Hur gör man slut, och varför? Detta moderna dilemma kartlägger Iiri Poteri med en ljud- och videoinstallation på Project Room. Visst gör det ont för det mesta, på någon, båda eller alla inblandade. Det framgår i de sex intervjuer som spelas upp separat i olika hörlurar medan kameran sveper runt en folktom inspelningsstudio. Jag lyssnar naturligtvis på alla, det är ju något så i grunden mänskligt, på en gång komplicerat och enkelt. Nu delar vi på oss, var och en går åt sitt håll. Såren läker kanske så småningom. I ytterligare några videoverk ser vi konstnärens ansikte på stora vertikala skärmar – två av dem i fönster ut mot gatan – gråtande, dansande, eller som på skärmen inne i galleriet: enträget uppmanande den förbipasserande galleribesökaren att stanna, inte, gå, ja just du. Stanna. I sin självklara enkelhet är detta en alldeles lysande utställning.
Pinja Valja: To Make a Film Just to Meet Vera.
Johanna Naukkarinen: Museum of Hysteria.
Galleria Huuto, Eriksgatan 36, Helsingfors. Till 2.2 2020
Kanske vill du hellre vara någon annan, någon som är – så mycket mer. Pinja Valja fascineras av modellen Vera som har stora silikonutfyllda läppar, ett hår som ser ut som perfekt blond plast och annars också framtonar som en varelse antingen från en annan värld eller som en konstruerad fantasibild ur vår egen. Ett knep för att komma den beundrade närmare är att göra en dokumentärfilm – just i syfte att komma henne nära. Och samtidigt successivt bli mer lik henne.
Det går inte fullt så lätt, Vera försvinner, dyker upp igen, villkoren för hennes medverkan förändras. Filmen blir ett dubbelporträtt, om längtan, främlingskap, avstånd, närhet – och kanske insikt. Den är välfilmad, snyggt klippt, effektiv i sitt berättande, och storyn följer mig långt efteråt. Samtidigt gör jag motstånd mot en del konventionella element – som ett i tid och otid dansande barn, och sensmoralen att du ska vara ”dig själv”. Själv misstror jag tanken att det finns ett genuint ”själv” – ”en värld är varje människa” skrev Gunnar Ekelöf i en känd dikt. Emellertid är just det faktum att filmen väcker dessa frågor en bärande och stark kvalitet.
På Huuto visas även Johanna Naukkarinens utställning Museum of Hysteria. En serie skolplanscher återger ”Studies on Science and the Feminine figure”. Bland dessa ingår Den anatomiska Venus – Giletteversionen, Den sovande Ariadne och Den anatomiska Venus, med inälvorna blottade som i de anatomiska bilder vi alla sett. Den ”hysteriska korsfästelseposen” återges i nästa plansch, med variationer, följt av Clownism, Kontraktioner, Yoga. Parodin är skickligt gjord, den balanserar just på och över gränsen till det absurda – så som en del gamla böcker i medicin oavsiktligt kan göra. Små skulpturer under glaskupor återger, enligt pyttesmå maskinskrivna lappar, ”Läsning av romantiska romaner”, ”Ätande av jordgubbar” och andra aktiviteter även om skulpturerna inte är lätta att utläsa. Här finns en lek med betydelser och förväntningar, föreställningar om vad ”kvinnligt” innebär, om konventionerna som styr så mycket av hur vi tänker och hur samhället ännu fungerar. Också detta är en väl genomförd och tankeväckande utställning.
Könsförvirring.
HAM Helsingfors konstmuseum, Södra Järnvägsgatan 8, Helsingfors. Till 12.4 2020
Jag trycker näsan nästan mot bildernas glas. Inramade postkort från början av 1900-talet är ofta små, och de detaljer som gör ”Könsförvirring” intressant är just små. Jag tänker på min vän Lasse som jag känt i 40 år. Häromåret när jag övernattade hos honom och hans familj ville han tala allvar en morgon. Han tog fram tre fotografier på en lång och snygg tjej. Vet du vem det här är, frågade han. En okänd dotter? Älskarinna? Jag var perplex, kunde inte för mitt liv förstå. Jo, fortsatte han, det är jag. Eller rättare sagt, det är Lisa. På så vis rullades ett för mig okänt parallellt liv upp, där Lisa Tulin och Lasse Persson är två manifestationer av samma person (deras senaste animerade kortfilm To Be Two har premiär snart och behandlar som alla deras filmer köns- och identitetsambivalenser. Det var bara jag och den övriga omgivningen som inte förstod varför).
För bara något årtionde sedan hade ett sådant avslöjande tett sig groteskt och skrämmande, och länge var det till och med kriminellt. När HAM visar en utställning med ett generöst urval av forskaren Harri Kalhas stora samling genderbending vykort från 1900-talets första fyra-fem årtionden visar det inte bara att könsöverskridanden blivit en del av det offentliga samtalet.
Utställningen är lite som att läsa en bok, utspridd över galleriväggarna. Jag är inte den ende som slår nosen i glasen. Men så är det även en bok av Harri Kalha, Sukupuolen sotkijat, som kom ut förra året. Där får bilderna välbehövlig fördjupning, för det är mycket som finns att säga om bildernas sammanhang – den unika samlingen skildrar inte bara hur män och kvinnor på olika sätt byter skepnad med varandra, utan också hur köns- och åldersstereotypier bryts. Det är ett äventyr att följa de diskreta och ofta humoristiska rollspelen. I vykortens form tar de en offentlig och ofta subversiv roll – ofta ett slags utopi i förklädnad. Se den, och läs boken. Det är de värda.
Lili Dujourie
Kohta, Verkstadsgatan 2B, bgn 7, Helsingfors. Till 1.3 2020
En lång promenad till det gamla slakteriområdet i Fiskehamnen (Teurastamo) ger välbehövlig svalka efter alla intensiva lekar med könsidentiteter. Välgörande sval är också belgiska Lili Dujouries utställning på Kohta. Två stora slålplattor står lutade på ömse sidor av en tvärvägg i gallerirummet. Den ena skivan är rå och omålad mot en grön fond. Det liknar en del arbeten ur den amerikanska minimalismen – Richard Serras monumentala stålväggar hör dit, eller Carl Andres golv av stålplattor. Men Dujouries verk heter Amerikaans imperialisme, amerikansk imperialism och är gjort 1979 – en protest mot en aspekt av amerikansk kulturdominans som hamnat under radarn. På andra sidan står en stålplatta lutad mot en svart vägg, men den plattan är målad rosa. Det ligger inte långt bort att läsa in en könspolitisk markering, och samtidigt står de två plattorna stadigt också i egen rätt – de vänder och absorberar minimalismen, gör den till konstnärens egen bland annat genom att fullt ut arbeta med minimalisternas ofta stora skala och tunga materialitet.
I en svartvit video rör sig en kvinna vid ett runt burspråk där man ser ut mot vågsvall över en strand. Passion de l’été pour l’hiver, (Sommarens passion för vintern, 1981) är i sin enkelhet ett andningshål när konsten annars ofta handlar om mycket och angeläget. Här står istället det vardagliga, ickedramatiska i centrum, som i den ”nya franska vågens” filmer på 1960-talet. Jag får lust att gå tillbaka till galleriet och se den en gång till. Låta vågorna skölja huvudet.
