Konstveckan bjuder bland annat på TV-nostalgi med mörka undertoner på Exhibition Laboratory, modernistiska utlöpare på Anhava samt en lågmäld och lekfull dans med tre mogna män på Kenetti.
Jussi Niva: Matter – Ämnets ämne
Galerie Anhava, Fredriksgatan 43, Helsingfors. Till 2.2 2020.
Formerna knycker och vrider sig i skarpa vinklar. Materialet möter tomrum och vägg, gröper ut också det som inte är sak eller material. Jussi Niva arbetar vidare med ett formspråk som i mycket hör hemma i modernismen och dess utlöpare – släktingar i form hittar man i exempelvis de båda brasilianska konstnärerna Lygia Clark och Helio Oiticica, eller längre bakåt i modernistpionjärer som El Lissitzky och Moholy-Nagy. Här absorberas även drag av svensken Olle Baertlings diagonalburna abstrakta konst. Jussi Niva bär hela det stora modernistiska arvet med påfallande lätthet, fokuserad på en specifik metod och ett formspråk som han systematiskt arbetar sig igenom – ibland i bittesmå studier i kartong för att sedan gå upp i format som närmar sig det monumentala. Färgen har stor betydelse i verken, samtidigt som relieferna med sin grunda tredimensionalitet närmast får ett slags genomskinlighet i spelet mellan form, ljus, färg och skugga. Mångfacetterad är ett ord som här får en mycket bokstavlig betydelse när reliefernas plan bryter in över varandra. Chock och överraskning ska man inte vänta sig, men desto mer av långtgående metodik. Nivas konst bör ses som ett långsiktigt forskningsprojekt. Själv är jag nyfiken på vad som händer när han lämnar väggreliefens relativa trygghet och arbetar med fullskalig rumslighet, med kinetik (rörlig konst) eller i en interaktion med publiken som jag tror att hans formkonst också skulle klara.
Jonathan Borofsky, Kari Cavén, Paul Osipow
Kenetti, Nylandsgatan 2 Helsingfors. Till 2.2 2020.
Kenetti bjuder in till en lågmäld och lekfull dans med tre mogna män, amerikanen Jonathan Borofsky och finländarna Kari Cavén och Paul Osipow. Galleriet har för den här utställningen gripit tillbaka till äldre verk av konstnärerna. Även detta är konst där material och form lyfts fram, inte minst i tre små målningar av Osipow, där en ljusbrun färgyta spelas ut mot den råa duken och ett mer expressivt ditstruket svart stråk. Längst in i galleriets hörn står en skulptur av Borofsky, till formen lik en utomjordisk robot eller maskin, så som vi känner dem från science fiction-filmer. På något märkligt sätt står den i perfekt samklang med Cavéns återbrukskonst, som med rostfria skålar från IKEA får till ett raffinerat spel mellan färg och reflektioner.
Jussi Goman: Tales of the Tardigrade, Heikki Marila (Studio)
Galerie Forsblom, Georgsgatan 22 Helsingfors. Till 10.2 2020.
Den som älskar stort och färgstarkt måleri gör rätt i att söka upp Jussi Gomans utställning på Galerie Forsblom. Det är omfångsrikt och dekorativt, ett gott hantverk utfört med påfallande gott humör. Perfekt för den där tomma väggen över vardagsrumssoffan. ”Tales of the Tardigrade” syftar på de små mikrodjur som trivs i våtmarker och för övrigt lite varstans – kanske även i något hudveck på dig – och som inte verkar göra så mycket väsen av sig utöver att med otrolig seghet överleva även rymdresor (utanför kabinen).
Nu måste jag dock medge att jag inte hör till dem som älskar just stort och färggrant om än aldrig så välgjort måleri. Gomans bilder är gjorda just för att älskas, men på vägen har de tappat bort den nödvändiga konflikt eller det inre motstånd som ett konstverk också måste ha. Mina egna associationer går till 1950-talets dekorativa porslin, särskilt det som gjordes i Sverige, med mönster av frukt och blad. Eller till någon kampanj för att äta mer frukt och grönt. Det finns förvisso ett drag av den åldrade Matisse, om lite högkonstnärliga associationer önskas. Soffkonst säger någon elakt, och lite elak blir jag emellanåt då snällheten överdoseras. Den medvetna fulhet som Heikki Marila parallellt arbetar med i en endagsutställning(?) i det lilla studiorummet är ett välgörande motgift. Fläckar av smutsiga bruna toner på en himmelsblå grund, lite slarvigt ditvispade. Orättvist nog blir detta sökande efter att något ska inträffa på duken belönat med det som är konstens obegripliga mirakel. En skymt av himmel i den jordiska träcken. Det är konflikt så det räcker.
Double Dipper. Tuula Kerätär & Jonas Karén
Exhibition Laboratory, Helsingfors. Till 2.2 2020.
Betydelserna av uttrycket ”double dipper” är många men utgår alla från den förment ohygieniska vanan att doppa sitt potatischips eller motsvarande ännu en gång i den gemensamma såsen efter att ha bitit i det. Att detta är ett extremt västerländskt tabu inser vem som helst som delat måltider i Asien, Afrika eller Sydamerika. I sin förlängning tillämpas uttrycket även på ekonomins område (att åtnjuta till exempel både pension och förvärvsinkomst), och den som gissar att begreppet även har sexuella betydelser har helt rätt.
Men vad det egentligen betyder i samband med Tuula Kerätärs och Jonas Karéns utställning förblir en mer öppen fråga; enligt utställningsinformationen handlar det om bådas kärlek till TV som konstnärlig inspiration och vardagsrumsmöbel.
Konstnärernas Ruovesi
Ateneum, Brunnsgatan 2, Helsingfors. Till 26.1 2020.
Ruovesi är en obetydlig ort som dyker upp i åtskilliga betydande konstnärers biografier och verktitlar. På 1800-talet och vid förra sekelskiftet var det en populär tillflyktsort för konstnärer från helt olika riktningar. Redan Werner Holmberg hittade hit, och blev inspirerad till ännu ett par av sina knotiga landskap vid landsvägsknutar. Ellen Thesleff höll hela livet fast vid familjens sommarhus i Murole. Hon kunde under några år när som helst ha hälsat på hos Akseli Gallen-Kallela, men det är något hon säkert inte gjorde. De stod konstpolitiskt och estetiskt på så olika håll, han den okrönta kungen av finsk konst, hon en ”målarmamsell”. Att balansen håller på att vända hör till historiens oräkneliga ironier. Thesleffs arbeten har en något undanskymd plats i Ateneums utställning om Konstnärernas Ruovesi, kanske för att hon samtidigt visas på HAM. Gallen-Kallela visas brett och stort, kanske för att utställningens tonvikt hamnat på samspelet mellan honom och adepten Hugo Simberg. Simbergs många karikatyrlika teckningar och grafiska tryck är rikt representerade. De har kanske inte alla så mycket med Ruovesi att göra motiviskt, men får antas ha tillkommit där.
Det här är en utställning som är intressantast i sina marginaler. Den letar sig genom konsthistorien till 1970-talets Kalle Löytänä och Elga Sesemann som båda representerar ett skede i konsten som länge hamnat i skuggan. Särskilt Sesemanns abstrakta arbeten är väldigt intressanta. Lauri Anttilas mer samtida installation handlar helt konkret om orten och dess bildkonstnärliga arv, en vitrin med dokumentation i form av fotografier, objekt och text. Den blir ett slags mittpunkt i utställningsidén, då den pekar ut mot helheten.
