Stämningen är snudd på magisk då ljuset går upp över tre kvinnor och ett vackert scenrum inrett i blått, grått och silver. Bilden är stark, tankarna går mot själslandskap och kyrkorum utan att fördenskull ha något religiöst över sig. I bakgrunden dånar Cranberries Zombie In your head dämpat, som på avstånd. Den lite lynchska scenen präglas av gåtfull förväntan, som får sin riktning av den inledande repliken: ”Jag tänkte vi skulle tala om barnlöshet idag”.
De tre kvinnorna i Åbo Svenska Teaters pjäs Kvinnor 3 är: 19, en ung studerande som bor på och i sin stora vita säng (Amanda Nyman), 43, en medelålders biolog som sitter vid sitt arbetsbord med ett uråldrigt mikroskop (Daniela Franzell) samt 70, en åldrande kvinna i en gammal länstol med fotlampan och pallen på plats (Monika Nyman). Stämningen då de tre kvinnorna blir levande är snudd på surrealistisk – någonstans finns antagandet att de är mor, dotter och dotterdotter men deras respektive telefonprat avslöjar att så inte är fallet. Känslan av att de rör sig i samma tid och rum kolliderar med en växande insikt om att så inte heller är fallet. Småningom klarnar relationen dem emellan: de är alla en och samma kvinna, som i livets aftonstund gör upp med sig själv. Eller ja, kanske är det ett så att säga hypotetiskt liv där fokus riktas på tre vändpunkter med helt olika karaktär.
19 vill bli läkare och pluggar till inträdesförhöret. Vändpunkt ett: hon blir gravid med en stropp som lämnar henne att ensam fatta ett beslut, som för en läkaraspirant är om möjligt ännu svårare än för andra. Hon kan inte göra abort, men vill inte heller ha barnet. Enda lösningen är att iscensätta ett missfall, ett drag som blir grunden till den livslögn som småningom kommer att, nästan, cementera det bittra öde som 43 har detaljerade förklaringar till: allt är någon annans fel. Ensamheten och isolationen i situationen som 19 kämpar sig igenom understryks av frånvaron av mänskliga kontakter – de enda gångerna någon utom stroppen skymtar är i ett telefonsamtal med mamman, och ett med mammans telefonsvarare. 19 hade verkligen behövt kramen som de äldre kvinnorna talar om då de betraktar henne ensam och höggradigt berusad ta sitt öde i egna händer.
Känslan av att vara ensam i världen lever kvar i den bittra och stingsliga 43. Hon har helt förträngt hur det egentligen gick till och försöker högljutt försvara sig mot de råd och de sanningar 70 levererar. Att allt inte är så som det är ”In your head” går dock upp för henne. Tack vare denna vändpunkt är slutligen 70 en lycklig, vänlig och uppriktig människa som kan se tillbaka på hur allt förändrades, hur 43 lyckades gå vidare och förverkliga sin dröm, inte riktigt i dess ursprungliga form men nära nog.
De oftast jobbiga samtalen kvinnan för med sig själv varvas med levande minnen. Det skulle kunna vara svårt att hänga med i svängarna som leder fram till den länstol där 70 spenderar merparten av sin tid, men intressant nog är det inte det. De naturliga, autentiska och genuint finlandssvenska(!) replikerna känns som destillerade ur ett rikt tankeflöde. Bit för bit tecknar sig helhetsbilden fram trots den totala avsaknaden av enhet i tid, rum och handling. Kanske är det just i detta som det fascinerande och charmerande surrealistiska sitter – på pricken valda, bekanta ord som döljer och avslöjar, i en inre värld där ingenting är fånget i tiden eller rummet. Samtidigt djupt allvar och något jag inte hittar annat ord för än hejdunder.
Skådespelarna övertygar. Amanda Nymans 19 går från den glada, livsbejakande och till och med arroganta tjejen till det någonting verkligt miserabelt. 43, som i Daniela Franzells skepnad genomgår en betydligt lindrigare förändring, är inte mindre övertygande liksom inte heller Monika Nymans 70, vars levnadsvisdom har sina sprickor och har haft sitt pris. Jerry Wahlforss i de synnerligen olika rollerna som stroppen Henkka och 70:s skötare ger prov på ett brett register.
Magin i öppningsscenen är scenografen Anders Karls förtjänst: den mörkblå fonden med grågyllene salmiaksrutor och skärmarnas mosaikfönster med ställvis trasiga rutor skapar inte bara den trolska stämningen av själslandskap utan är också finurligt funktionella.
Pjäsen är nyskriven av Jessica Edén, en av de trettiofem dramatiker som deltog i Projekt REKO, Svenska Kulturfondens strategiska satsning på ny finlandssvensk teater. Edén är känd som radiodramatiker, men att skriva för scenen har varit hennes stora dröm. Erfarenheten av radioteater, där replikerna ju inte har det visuella att stöda sig på, kan tänkas ligga bakom den speciella dynamik som präglar samtalen på scen.
Idén som Edén byggde pjäsen på handlade om att inte stanna när livet känns sådär halvbra, inte låta sig stoppas av gammal barlast utan gå vidare. Regissören, ÅST-dramaturgen Tove Appelgren hittade i pjäsen också livslögnsproblematiken och uttryck för kognitiv dissonans, följden av att handla stick i stäv med de egna värderingarna. ”Jag vill veta vilken kedja av händelser en sätter igång när en hittar och erkänner sin livslögn och förmår agera utifrån den nya insikten”, säger hon.
I all sin skoningslösa sanningslängtan innehåller Kvinnor 3 både tröst och uppmuntran. Och många, många kloka ord!
Foto: Pette Rissanen
Kvinnor 3 Text: Jessica Edén. Regi: Tove Appelgren. Scenografi och dräkter: Anders Karls. På scenen: Daniela Franzell, Amanda Nyman, Monica Nyman, Jerry Wahlforss. Spelas på Studioscenen på Åbo Svenska Teater till 28.3, och turnerar i Pargas och Västra Nyland mellan 29.1 och 15.4.
