Fult men inte fullt ut

av Bianca Gräsbeck

Inspirerad av den mycket fysiska bouffon-tekniken, av den före detta avstjälpningsplatsen Kärringmossen och en anekdot om hummerns skalömsande inleder nomad­teatern Grus Grus det nya årtiondet med en föreställning uppkallad efter avstjälpningsplatsen. Föreställningen, en hybrid av fysisk teater, clowneri och skådespeleri, vänder ut och in på koncepten: det är det fula och groteska som gäller, både i gestalternas yttre och i deras ord och åtbörder. Där bouffon vill provocera vädjar clownen till publikens hjärtan, och föreställningen går i en växelverkan mellan de två, för att på slutet hitta en helt annan ton. På scenen agerar den gästande mångkonstnären Cris af Enehielm och Grus Grus egen Janna Haavisto,­ Finlands första clownmagister, regisserade av Sofia Molin.

Upptakten är lite kusligt festlig: ”Kärret ligger still. Ur tomma ­intet uppenbarar sig två varelser. Två hårdkokta kärringar har vaknat från sin tid i ide, och de är inte nöjda över att de legat i glömska.”

De två varelserna uppenbarar sig dock inte ur tomma intet utan kravlar fram ur färggrann bråte medan ljudvärldens kloakplask definierar miljön. Den absurda stämningen blandas med medkänsla för de två kvinnorna som får antas ha hamnat på Kärringmossen av en rad olyckliga omständigheter – ett tidigare, ordinärt människoliv gör sig glimtvis påmint. Kvinnorna har väntat bittert länge på de gäster (publiken) de bjudit in och som de behöver för att gå in i Förändringen. När gästerna äntligen är där skall ansatsen till förändring firas med en fest. De trasslar in sig i resonemang kring vad en fest egentligen är, vad de firar, ger nästan upp men genomför sin fest: ”Vi firar inte det vi förlorade utan det vi fick. Vi firar inte det vi ville, utan vad det nu blev. Man ska kunna fira det som varit om man ska sikta framåt”. Och framåt skall de.

Plötsligen säger den ena: Visste du att kräftor är kannibaler? En replik som för in i en helt ny fas.  Det blir en liten föreläsning om hur kräftan byter skal, ett naturens under som kvinnorna transponerar på sig själva. Det är en fin vändning och slutkläm på det hela.

Men det är något som inte stämmer. Inte det att pjäsen överskrider gränserna för god smak med de strykfula gestalterna och deras stundom nog så opassande beteende – för detta har vi ”varnats” i förväg. Men jag upplever att det fula inte riktigt slipper loss, att svängarna inte tas ut. De i sig ofta skarpa replikerna blir ofta mer löjliga än fula och provocerande. Det hela lyfter inte, trots att de två är fint samspelta. Som litade de inte riktigt på det de gör.

Kanske är det helt enkelt för överlastat, så att det fina som pjäsen är full av försvinner: dräpande småborgerlighetsparodier, längtan efter skönhet, kärlek och mänsklig värme, svårigheten att hantera sköra känslor, då ”allt är bara skit”, som den återkommande refrängen lyder. Hoppas teamet hittar på något så den fina idén och pjäsen kommer till sin rätt!

Text Bianca Gräsbeck
Foto Jussi Virkkumaa

Kärringmossen. Regi: Sofia Molin. Dramaturg: Ville Kurki. Manus: Sofia Molin med arbetsgrupp.  Koreografi: Sandrina Lindgren. Ljuddesign: Kalle Terästö. Scenograf-visualist: Johanna Latvala. Ljusdesign: Jarkko Forsman. På scenen: Cris af Enehielm och Janna Haavisto. Teater Grus Grus på ÅST.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.