Konst som besvärjelser över naturen och vår överlevnad

av Pontus Kyander

Klimatkrisens larmrapporter har bidragit till en genre av bildkonst upptagen med livets överlevnad på jorden och människans symbios med naturen. Det är mycket begärt av konsten att den skulle stå för lösningarna, men den ger bilder för vår gemensamma oro.

Väderprognos för framtiden. Ane Graff, Ingela Ihrman & Nabteeri.
Kiasma Helsingfors, till 16.08 2020.

En koreansk vän, då ännu konststudent, gjorde för tjugo år sedan ett videoverk med titeln Flickan som tror hon kan rädda världen med aerobics. Som en skottspole for hon fram och gymnastiserade, för säkerhets skull uppspelat i minst dubbla hastigheten till matchande musik. Ihärdigheten till trots förblev världen i stort sett densamma. Men det känns bra att göra något för allas bästa, hur marginellt det än kan förefalla. 

Nästan varje gång jag ser konstprojekt där målet är att uppmärksamma dagsaktuella utmaningar – som klimatkrisen eller flyktingproblematiken – tänker jag på Dorothy Yoons verk. Jovisst, vi måste agera – men är verkligen konsten det rätta botemedlet?

På senare tid har jag insett att man kan se annorlunda på saken, alltså inte att konsten erbjuder en räddning eller mästerligt belyser en frågeställning (ofta hade i så fall en insändare i tidningen gjort jobbet bättre) utan att den snarare ger uttryck för, är en kanal för, den oro konstnären i likhet med så många andra känner. Det betyder inte alltid att verken blir bättre, men det blir tydligare att deras roll inte är att ge lösningar, utan i bästa fall erbjuda perspektiv som gör det lättare att hantera vår delade oro.

Kiasma visar förra sommarens nordiska paviljong från Venedigbiennalen, en grupputställning under namnet ”Väderprognos för framtiden”. Den stora titeln till trots (lite aerobicsvarning där) har verken mycket lite med framtiden att göra, men desto mer med nuet. Den storvulna titeln står i bjärt kontrast till de merendels lågmälda verken. Nej, något nytt om framtiden får vi inte veta, men nog ett par tydliga tidsmarkörer från nuet. 

Lustigt nog fungerar helheten bättre här i Kiasmas vita, välbelysta och avgränsade rum än i den nordiska paviljongen stora och öppna men mestadels ganska dunkla utställningsrum i Venedig. Den konstnär som tydligast vinner på förflyttningen är norska Ane Graff. Hennes skulpturala verk som under många år sysslat med natur, miljö och ofta den mikroskopiska bilden får här utlopp i stora skåplika halvgenomskinliga skulpturer som tydligt tar rummet i anspråk och ger associationer såväl till laboratorier som till kristaller och växande organismer. I ett vinglas på fot står – i linje med en rad verk från senare år av Graff – småkornigt damm fixerat i en genomskinlig massa, föroreningar från vår vardag som kan sättas i samband med olika inflammatoriska sjukdomar. Samtidigt som jag läser om verken gör jag motstånd mot den stora betoningen av vetenskapliga referenser i texterna. Graffs styrka ligger i den sammansatta visualiteten i hennes verk, i krockarna mellan materialen – och det är viktigt att komma ihåg gränsen mellan konstverk och debattinlägg. Ane Graffs verk kräver inga intellektuella alibin, men de öppnar sig mot sammansatta och ibland motsägelsefulla associationer, och blir ett slags meditationsbilder över världens tillstånd. 

Ingela Ihrman från Sverige har en del formmässigt gemensamt med Graff, främst ett intresse för växtformer som tycks växa naturligt och gärna får hänga mer eller mindre vertikalt. En del av verken i hennes installation ”A Great Seaweed Day” utgår från en utbyggd ordlek: hon bodde i stadsdelen Seved i Malmö, där hon utgav ”lokaltidningen” Seaweedbladet. Ur detta tillsynes obetydliga frö växer stora och ibland monumentala verk ut, till formen liknande sjögräs och alger. Humorn utesluter inte allvaret, och Ihrman lyckas väl i att bryta en gräns mellan mänskligt liv och de alger och urslem som är livets ursprung.

Finska duon Nabteeris verk är det som förlorar mest på transporten till Kiasma. Deras mysgrupp med en TV som visar en digital animation kompletterat med diverse kuddar, växter och andra föremål framstår som ganska tom och utlämnad när den nu hamnat i eget rum. Förmodligen har Kiasmas kuratorer känt av detta, och kompletterar i ett ytterligare rum med en tydligare berättande videoinstallation som tar fasta på relationen mellan människa och mikroorganismer. 

Det undergångsmättade och alarmistiska budskapet som utställningens texter förmedlar bidrar dock inte till en fördjupning av frågor som förvisso är viktiga. Som helhet skulle såväl Graffs som Ihrmans arbeten komma fram bättre om det fanns någonting som gjorde form- och tankemässigt motstånd i utställningen. Det är en generell svaghet i utställningar på Kiasma att man gärna för samman saker som påminner om varandra till hela utställningar, man pekar ivrigt åt ett och samma håll, när ett mer dynamiskt och kontrasterande sätt att arbeta hade åstadkommit långt bättre utställningar.

Corinna Helenelund: Bakgården på sjunde våningen.
HAM Helsingfors konstmuseum, till 8.3 2020.

Om man går från Kiasma till HAM ligger det nära till hands att koppla samman Corinna Helenelunds utställning med Ingela Ihrmans arbeten. Det biomorfa finns med även här, men likheten är endast ytlig. Helenelund arbetar genomgående med textila föremål i nyanser av blått. Många av dem erinrar om brasilianen Ernesto Netos hängande skulpturer av lycra (materialet i bland annat damstrumpor). Men här är föremålen av mer privat natur: de utgår enligt utställningstexten från en metod att lindra smärta genom att visualisera den. Dessa smärtbilder har blivit skulpturer, alla i blått eftersom ”blått är mörker försvagat av ljus” som Goethe uttryckte det i sin färglära. Det finns en lust- och lekfull aspekt i resultatet av Helenelunds gestaltning av smärtans bilder. Samtidigt saknar jag någonting, en grad av komplexitet i uttrycket eller förenkling till ett kraftfullare uttryck, något som hjälpte utställningen att resa sig ur en godmodig formlek till den smärta som ändå var dess utgångspunkt.

Johanna Väisänen: Den djupgröna skogen runt dig.
Muu Galleria, Lönnrotsgatan 33 Helsingfors, till 23.2 2020

I all sin enkelhet är detta en alldeles lysande utställning. Johanna Väisänen visar på Muu ett videoverk på två stora skärmar omgivet av grönska antydd med grön tyll längs väggarna. Långsamt gestaltar hon i tal och bild människans samröre med naturen – på många plan. Länge berättar verket om hur skogens och trädens växt är baserad på långsam förruttnelse. Mina associationer går till Richard Powers starka roman The Overstory kring träd som likaså betraktar skogen i ett långt perspektiv, där människan är ett sentida anlänt liv som måste inse sin symbiotiska relation till det växande. Samtidigt finns i verket tre klassiska finska ”guldåldersverk” inbäddade – jag är inte säker på det nödvändiga i det greppet, men med egna rötter i Savolax ser jag förlåtande på varje förevändning att lyfta fram det hisnande vackra landskapet. Det är ett varmt och inbjudande verk, visat förra året på den östfinska biennalen ”Mitä?” i Kuopio. Verket fungerar bättre här, och i tydligare växelverkan med ett annat arbete av Väisänen, Skalbaggeharmoni. Där kryper skalbaggar fram på ett kletigt schackbord, det är bökigt och långsamt där de pressar sig förbi de stående schackpjäserna. Till detta fogar sig djupa orgeltoner, och besökaren kan bidra med egna melodier på en gedigen tramporgel ställd i det lilla sidorum där verket visas. Orgeltonerna dominerar hela utställningen utan att störa. Det är fint.

Jouni Kujansuu: Tillbehör.
Muu Kaapeli, Tallbergsgatan 1C Helsingfors, till 23.2 2020.

Det är lätt att glömma bort Muu:s andra utställningsrum på Kabelfabriken – Helsingfors har ett fragmenterat och utspritt galleriliv som ger oss konstintresserade mycket motion. Jouni Kujansuus utställning ”Toolbox/Tillbehör” kretsar – möjligen – även den kring överlevnad. Åtminstone ser jag utställningstextens lexikaliska definition av ”förråd” som en indikation för detta, ”samling av förnödenheter…”. Utställningshelheten av föremål, skulptur, video och fotografier lämnar dock rikt utrymme för egna tolkningar. En härva av träplankor spretar likt en hög av glest ihoplimmade tändstickor, fast i monumentalformat. Helheten ger mig intrycket kanske just av ett tömt förråd, men folktomt är det inte då det förekommer åtskilliga porträtt, somliga från massmedia, bland bilderna på väggarna. Jag medger villigt att jag inte förstår mycket alls, men jag fascineras av alla föremål som konstnären valt att föra samman. En billig modern glaserad kinesisk kruka, lagd på sida i en hög av trådbackar. Torkad fisk i en påse. Det blir för mig en övning i att se. Också detta är, här och nu, konst. 

Moska/Skräp. Ilai Elias Lehto & Jussi Nykänen.
Project Room, Lönnrotsgatan 35 Helsinki, till 16.2 2020.

Tanken att göra konst av de ting och de material som redan existerar, är inte ny. Duchamps readymades öppnade dörren för det igenkännbara vardagsföremålet – en flasktorkare, en pissoar, ett cykelhjul – till konstgallerierna och omsider museerna; surrealisternas assemblage av olika föremål bäddade in föremålen i en djuppsykologisk, mytologisk och ofta sexuellt färgad kontext. Arte Povera-rörelsen tog konceptkonsten ut i det vardagliga i perioden efter andra världskriget och gjorde konst av material som enkelt kunde hittas på bakgator och i sopcontainers. Idag kan återbruket motiveras av ekologiska skäl.

Ilai Elias Lehto har återbrukat gamla mjukdjur i en serie verk där textildjuren bara i begränsad utsträckning bearbetats. Emellertid har jag svårt att engagera mig i verken, det är som om detta endast var en förberedelse för något som komma ska. Den utställningen ser jag fram emot. 

Jussi Nykänen arbetar helt annorlunda och med en annan typ av material. Nykänens verk är figurativa konstruktioner, de ”liknar” masker, pilar, smycken och en hel del mer obestämbart. Många verk påminner om stamkonst från exempelvis Afrika och Sydostasien. Man kunde kalla dem ”neoprimitivistiska”, det är en problematisk aspekt och samtidigt en betydelsesfär som tillför verken en viktig ambivalens. Ett bord är täckt av små teckningar som för tankarna i samma banor. Föremålen i utställningen är genomgående små, och just därför funderar jag på vad som skulle hända i en större skala och med mer sammansatta helheter. Här finns potential. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.