Finurligt, skrämmande och stiliserat lyfter Ulla Donner i sin senaste seriebok fram det galna i vår tid.
En lycklig slump lade Ulla Donners Spleenish i mina händer. Serier har inte varit min grej, men här fastnade jag direkt. Sedan kom Skiten, en mycket annorlunda men inte mindre fascinerande, högst aktuell bok om trendföljare och trendskeptiker i en hajpad tid som inbillar sig att friheten bor i valfrihet och tutar ut att allt är möjligt om du bara tänker positivt. Där följer Skiten ganska tätt Spleenish i spåren, men där Spleenish är en inre dialog i en ung kvinna, som med tämligen modest framgång söker sitt rätta jag, är Skiten ett nedslag i en arbetsgemenskap som hotas av uppsägning – kanske. Både miljö och karaktärer känns fångade på kornet; oundvikligen känner en igen (sig i) åtminstone någon av de tydligt tecknade karaktärerna. Inte alltigenom smickrande, nej. I det bitande, träffsäkra och generande upplever jag ändå en humor och värme som förhindrar försvarsmekanismerna från att sätta igång.
I ett rökigt stadsgytter zoomar boken in företaget Dream Hackers Disruptive Agency (DHDA-ADHD), en trendig reklamfirma som lanserar Porv©: potatisproteinkorv. Kampanjen gör bossen euforisk. Det lilla men’et: att potatisproteinet baserar sig på en smärre ekokatastrof vill han inte veta av. Alla DHDA:are är inte lika entusiastiska. Tjejtrion, bokens centralfigurer, hyser en under berättelsens gång växande skepsis gällande det mesta, i allt från hur företaget sparar – på arbetsbord, stolar och personal – till jobbets meningsfullhet. De är inte trötta på livet, men nog på hur det ser ut, på många olika plan.
Den (kanske) sista afterworken blir en innehållsrik kväll med allt från ett möte med en något nedlåtande författaraspirant, sextrakasserier, vredesutbrott, bikt och självinsikter till Porv© och utsmugglad öl vid korvkiosken, där potatismos inte finns att få på grund av att potatisskörden slagit fel på grund av att den för Porv©-framställningen nödvändiga koloradobaggen överodlats på grund av maximering av produktionen på grund av lönsamhetskravet. Den ekokatastrofala, rovkapitalistiska kedjan i ett nötskal. De tre tjejerna delar en längtan efter någonting annat – att hitta portalen till en annan verklighet – men det blir slutligen en av de tysta bifigurerna som nappar på den möjligheten.
Bild och ord samverkar fint, levererar liksom mellan raderna. Fullt av finurliga eller skrämmande detaljer som stöder berättelsen, samtidigt är det enkelt, stiliserat, ingenting är överflödigt. Igenkänningsfaktorn är som sagt hög.
I Skiten lyfter Ulla Donner utan övertoner fram det galna i vår tid. Kort sagt skiten. Hur vi håller på att implodera i orimlig innovationshysteri, måbraindividualism och fasadfixering där ”grannens bil”-fenomenet läckt in snart sagt överallt. Hur vi lever med en yta som få klarar av att bära i längden, en yta som ger mening åt det totalt meningslösa. Det Nya Normala? Kejsarens nya kläder? Att kritiklöst ta till sig det nya, följa strömmen, utan att vilja eller kunna se vad det riktigt handlar om. Strömmen är stark och ansiktslös och stum, likt koloradobaggarna som, först enstaka, sedan i horder invaderar den bökiga staden som boken zoomar ut ifrån.
Ulla Donner: Skiten.
Schildts & Söderströms, 2019.
