Kroppsligt påträngande livshistoria

av Christin Sandberg

Ann-Luise Bertells författarskap är för mig en ny, och upptäcker jag snart, angenäm bekantskap. Hennes senaste roman Heiman är en släktkrönika inspirerad av gamla släkthistorier, som omsluter och griper tag i läsaren från första sidan.

Trots att det är en lågmäld berättelse finns det något påträngande i den. Det är vardagsliv som präglas av hårt arbete. Det gör ont i kroppen. Och många minnen pockar på, inte minst från kriget. Känslor och viljor trycks ner och undan. Det finns inte plats för stora tankar om meningen med livet, att ifrågasätta Guds existens eller fundera över varför just jag överlevde.

Det är i stället ständiga påminnelser om hur kroppen ger sig tillkänna, hur den bågnar under arbetsbördan och tyngs av erfarenheter.

Tillfällena att ge uttryck för riktiga känslor, drömmar och önskningar är få och skapar ångest, vilket hos huvudpersonen Elof leder till flaskan. Hos barnen skapar det ensamhet, medan hustrun Olga istället ser till att ständigt ha händerna upptagna med någon form av fysiskt arbete. Om det inte är med den lilla gårdens höns och kor, så är det med matlagning, tvättning, städning eller stickning.

För det råder aldrig brist på sysselsättning på den lilla släktgården, Heimanet, där Elof en gång lämnades föräldralös vid tio års ålder tillsammans med sin lillebror Ivar, när deras far dog. Modern hade dött året innan. Efter att ha tagits om hand av släktingar och senare tvingats ut i kriget återvänder Elof en dag till sitt älskade Heiman, som ingen någonsin kan ta ifrån honom.

Inte spriten, inte ens olyckorna som följer, utan han reser sig. Med hjälp av Olga som kastar ut hembränningsapparaten från bastun och brodern, som sedan länge bor i Sverige, och som räddar honom från skulderna dit viljan att vara till lags och underskriften som borgensman åt en vän leder.

Livet går trots alla vedermödor vidare. Tills den dag kroppen inte längre orkar och talet försvinner. Elof som hade talets gåva och aldrig kunde vara tyst, bryts sakta ner ända tills döden obönhörligt infinner sig. Det blir också det naturliga slutet på berättelsen.

Trots att handlingen är enkel och inte utlovar några dramatiska upplösningar finns det ett driv i språket som leder berättelsen framåt genom det vardagliga livet med dess svårigheter. Och Bertell lyckas förmedla minnesvärda små glädjestunder som då familjen samlas till årets höhässjning, samhörigheten mellan mor och son när de sätter sig ner tysta bredvid varandra en stund, och Elofs lycka när dottern som den första i släkten tar studenten.

Liksom huvudpersonerna genom hela berättelsen famlar efter att nå fram till varandra, får jag som läsare inte heller riktigt lära känna någon av dem på djupet. På så vis uppstår på något sätt ett slags fin och rofylld samhörighet.

Foto: Janne Erickson

Ann-Luise Bertell: Heiman.
Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.